På tåågi

Funderar på att ta tillbaka alla mina hatiska uttalanden om tågresor. Det är faktiskt riktigt trevligt att åka tåg när man samtidigt kan höra på Mikrofonkåt, spela lite pidro, chatta med vänner på FB, uppdatera sin status framförallt! (ironin ironin, och lite sanning också förstås..)

Men nej, efter lite eftertanke. Jag hatar tåg. Jag hatar att det är så mycket ljud. Att det tar så länge. Att allting är så dyrt. Att människor sitter och prasslar och hostar och luktar och pratar i telefon. Och tanten i biljettluckan som passade på att nämna för mig att det vore bra att boka biljetter i förväg. Jo tack, jag vet. Men hittills har jag alltid klarat mig, i hela fyra år.

Konklusionen är väl att jag fortfarande hatar tåg, har alltid gjort och kommer alltid att göra!

JULLOV!

Jag gjorde det!
Ingen är gladare än jag är i denna stund, för nu har jag officiellt JULLOV!
Den stränga lärarinnan i mig vaknade till liv och tvingade mig att skriva sida upp och sida ner. Kanske första gången i mitt liv som jag är klar med en uppgift en dag före utsatt deadline. Jag är stolt och skall nu unna mig själv att slappa i veckorna tre.

Skall börja med att kanske se på film och utforska klappen som S kom och gav åt mig innan jag knappt ens hade vaknat denna arla morgon. Tack, tack, jag tror att det är en god julklapp!

Inga ljus i vårt hus

Nu är det farligt!
Fortsatte skriva på den sista uppgiften innan jullovet.
DÅ kom jag på att här borde det städas. Jag borde tända lite ljus. Koka te. Mysa lite.
Nej nej nej nej!
Den här gången skall jag stå emot.
Jag skall ha det pietistiskt obekvämt ända tills denna uppgift är färdigskriven.
Sedan har jag tre veckor på mig att bara gå runt och tända ljus om jag så vill.

Julkort

Glad 16:e december på er!

Ett försök till en glad jag sitter i Arkens datasal och filar på slutuppgiften om Hedda Gabler, hon som enligt kritikerna inte var något annat än ett ohyggligt fantasifoster som Ibsen hade skapat utan den minsta förankring i verkligheten.
Ibland känner jag igen mig i henne. Skall jag vara orolig?

Idag fick jag ett andra julkort från Puhakka. Den här gången var det ännu mer personligt, med ett foto på en julgata där de första hängande lamporna bildade orden GOD JUL och längre bort på gatan hängde mitt namn ner från lamporna. God Jul Lina.
Jag kan inte bestämma mig för om det är mycket trevligt eller lite skrämmande.
Lite skrämmande kanske.

24

En och en halv uppgift kvar att göra, sedan har jag jullov!
Jag drömmer om att få klart båda uppgifterna idag för att sedan bara kunna njuta av de sista dagarna i Åbo.
Känner jag mig själv rätt så kommer det inte att bli så.
Men man kan ju alltid drömma och önska.

Följ med mig i min spännande kamp mot klockan!

(Måste fortsätta tänka på att Jack Bauer alltid hinner. Först slappa vanligt vardagsliv, sedan motta hot, sedan se på när hotet verkställs, sedan jaga tjuvar, bli lite kär där emellan, sedan fånga tjuvarna för att inse att det var fel typer som han var efter och att bomben är på ett helt annat ställe, sedan göra slut med hon som han är kär i, sedan bli skjuten och inlagd på sjukhus, sedan vakna till liv och störta olovligt ut därifrån för att rädda världen, oftast få fast de rätta skurkarna och sedan till allra sist fly landet och sitt liv. Och allt detta på endast 24 h. I jämförelse med det borde jag klara av en och en halv uppgift idag!)

Min butik

Till alla som någon gång under året har talat illa om mig eller Puhakka, eller min relation till Puhakka:

Ha! Gissa vem som just fick ett kort på posten där det står att man kan komma och hämta ut sin julgåva från Puhakka? (jag jag jag!) Så snart kommer jag att sitta med en julgåva mer än er och ni kommer bittert att ångra att ni inte löd mitt råd och blev stamkunder där.


(Bör kanske påpekas att Puhakka är en närbutik och inget annat!)

Lucia

Det borde införas en lag på att man inte får borra och renovera i huset när det är luciamorgon!
Och inte när kören sjunger Staffanvisan.
Verkligen inte.
Nej, förbjud borrandet!

Bortsett från den lilla incidenten har jag hittills haft en trevlig luciamorgon med pepparkaka och Röda Mulen-teet. Och lucia på TV.

Grannar vol. 2

Så slår man sig ner i soffan för lite lördagsmys.
Observerar att grannarna har köpt ny TV.
Tänker att jag ser på Glee, vad ser ni på?
Porr.
Det var porr.
Förstås.

Vardagsangst

Idag har jag bondat med vår hyresvärd i en och en halv timme. Så länge tog det för byggkarlarna att ta sig ner till vår lägenhet för att utföra en lägenhetsgranskning. Men jag bjöd hyresvärden på nybakt pepparkaka och fick öva upp min finska Åbo-dialekt (haha, as if!).
Annat som finns på listan över gjorda saker idag är 1st förstörd inlämningsuppgift som nu är återskapad och inlämnad (hurray!), angstande över att dygnets 24h inte räcker någonvart. Speciellt inte nu då man har tusen kurser att avsluta (4st).

En trevlig slags angst är i alla fall den här. Där är det bara att bläddra och inspireras och angsta över att man aldrig kommer att hinna läsa en endaste en av de böcker man ser där.
Jag har ännu kvar en hel lista från sommaren. Men snart är det jul!
Nu är det i alla fall lunch här hemma i effektivitetens näste!

Natteravn...jeg kalder på dig..!

Ikväll är det äntligen dags för Utrensning på ÅST, jag har varit helt sjukt taggad hela dagen för att jag skall få fara på teater! Hoppas att den är så bra som alla säger.

Ett litet orosmoment är den överraskande huvudvärken och det tillhörande illamåendet, men jag försöker bota det så gott det går med ett tragiskt avsnitt av Desperate Housewives, chokotomte och "den danska låten" som S introducerade igår. Så feelis! LYSSNA!

Gengångare

400 ord skrivna! Många fler to go...
Just nu sitter jag och funderar på kvällens träningar, vad jag skall hitta på åt tindrorna, om någon överhuvudtaget tänker dricka tre-kaffe, vad jag skall säga på ÖN:s höstmöte ikväll (JA! Jag skall ställa upp i styrelsen), hur i helvete jag skall hinna skriva färdigt, läsa en ny pjäs, läsa hela Auerbachs Mimesis och sånt tills imorgon. Men det löser väl sig..

Och hipp hurra, det här mitt 100:e inlägg på denna blogg! (Ja, det är min fjärde genom tiderna och ja, jag är en ganska så långsam bloggare. Men vadå, kvalitet framom kvantitet heter det väl?)

Nu tillbaka till fru Alving och de andra!

Kylan

Klockan är nu 13.10 och jag skapar ett dokument som borde ha skapats redan för en vecka sedan. Exakt så bra går det med mitt planerande och studerande för tillfället.
Jobbigt dessutom att arbeta ikapp den här förlorade veckan när det är så otroligt kallt i bibban där jag sitter och när kaffet i cafét är tusen gånger varmare.

Om att inte vara imponerad

De senaste dagarna har jag observerat två fenomen som jag inte blir särskilt imponerad av.

1. Människor som har på taklampor och julbelysning samtidigt. Människor överlag som har på taklampor förstås. Men i kombination med julbelysning, vad är vitsen?

2. Folk som går omkring med paraply när det snöar.

Jag skulle vilja avslöja något icke-imponerande som jag själv håller på med nu. Det handlar om en maträtt som inte smakar som jag trodde och som ser direkt vidrig ut. Men min självbevarelsedrift säger mig att jag inte borde avslöja sådana saker i detta forum. Som vi ju alla vet skall bloggar vara personliga, men inte privata.
Denna makaroni-vällings-mannagrynsgrötssörja är mycket privat.

En duell med det positiva som segrare

Bäst just nu är (utan inbördes ordning): Groove FM, rabarber- och gräddete, snöstorm, åttatimmars nätter, värmeljus, stearinljus överlag, "pojkens" skratt i Bestefar og jeg, studier som känns inspirerande, att det är mycket snö, glögg, nya pälsmössan (eller björnfitton som jag lärde mig att det heter på närpesiska), sa jag snö?, säsongsbelysning, Sofi Oksanens böcker (ger mig en så stor lust att lära mig estniska och kunna allt om Eesti), finfina människor, lillajul, första advent, ÖN:s julfest, ännu mera fina människor, snö snö snö!

Sämst just nu är (möjlig inbördes ordning): deadlines 3 st, renoveringen av huset som sätter igång 7.30 varje morgon, borrandet, männen som jobbar i huset (så nonchalanta och sexistiska), maassooor av texter att läsa, trötthet, tidsbrist, iskall motvind och ja, de där männen som borrar.


Hur mycket man än grubblar och funderar så är det alltid lättare att komma på det som är riktigt bra än det som är riktigt dåligt. Så även denna gång.

Lördageftermiddag

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur jag för första gången har ätit tomatsoppa idag, insett att det kanske är närpesernas nationalrätt och därför inte alls påpekat det faktum att tomatsoppa inte står på min meny så ofta. Då jag står och kokar älgköttsoppa (vilket jag ju aldrig gör, men rent hypotetiskt kunde göra) kokar de då tomatsoppa? Många stora frågor.
Så hade jag tänkt skriva om hur fridfullt det är när lägenheten är städad, när det sakta snöar utanför, när diskmaskinen surrar sitt belåtna surr, när stereon spelar adventskonserter och coldplay på svag volym, när teet ångar i koppen och allt bara är så bra som det skall vara på lördagar. Men sen insåg jag att allt detta bara är så otroligt töntigt att skriva om, så äckligt glansbildsaktigt, och jag har heller ingen lust att skriva om allt det andra.

Så kanske det bara får vara då.

En helt vanlig tisdag

Hälsningar från ett kallt och grått Åbo!
På sydkusten intet nytt alltså..

Jag sitter vid ASA-bibban och kämpar på med diskursanalys, kritisk sådan, och diskursiva praktiker hit och dit. Får inget gjort, naturligtvis, eftersom jag drömmer mig tillbaka till helgen i huvudstaden, kaffestunden med tre fina vänner, uppehället hos en annan fin vän, idédagen som har gjort att truppgymnastiken nu bara snurrar snurrar snurrar i min skalle! Jag vill att Stella (som är vår nybörjargrupp med en massa sjuåringar och som betyder stjärna) skall bli världsmästare i truppgymnastik. Visst får man ha realistiska drömmar?
Och gårdagen som gick i Desperate Housewives toner. Säsong 5 under dagens ljusaste timmar och första avsnittet av säsong 7 hemma hos mig, med glögg och nybakta muffins, när mörkret föll på. Och helgen som skall spenderas i grannlandets huvudstad, med shopping, teater och billig skit på båten.

Nu sitter jag och funderar på och jag skall ta kämppisens uppmaning på allvar och fara och bjuda lite muffins åt de stackare som måste sitta på kanslitur..! Vad som helst som skulle vara bättre än fångenskapen i bibban i alla fall.

Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter

Puh, man blir alldeles matt av att vara så hurtig och effektiv som jag är! Just nu sitter jag i Arken bibban och samlar inspiration för att skriva nästa analys, har redan lämnat in en stycken sådan denna gråa förmiddag.
Och ja, tackar som frågar, det går riktigt bra med mitt nya liv. Har stigit upp före klockan åtta nu i dagarna tre, kokat te och myst en stund framför Min Morgon. Får se hur länge inspirationen håller i sig, hehe.

Nu är det dags att skapa ett dokument för min ytterst kvalitativa analys av Ibsens Vildanden.
På återseende!

Dagsplanering

Igår sent på kvällen blev jag radikal och bestämde mig för att noggrant börja planera mina dagar in i minsta detalj. Hittills idag har jag lyckats följa mitt schema rätt så bra. Just nu har jag fritid om någon undrar, men om tio minuter står det middag på schemat. Sen skall det ännu bli länk med Tindrorna och sedan öl med två fina flickor som jag inte har träffat på länge.
Jag trodde att jag skulle dö av att stiga upp så tidigt som jag gjorde denna morgon, och att därtill cykla iväg till skolan i den arla morgonkylan. Men nej. Och om man ändå tvivlar så kan man alltid kolla på mitt ämbetsbetyg, för där står det klart och tydligt under mitt socialskyddssignum: ELÄÄ!

Nu är fritiden slut! Puss och hej!

Oproduktivt

Jag tror att jag har höstlov ännu, men jag är inte riktigt säker.
Vad jag vet är att mina dagar hittills den här veckan, har byggts upp av total oproduktivitet mitt på dagen, för att sedan bestå av flera olika aktiviteter kvällstid, så att man får jogga från ställe till ställe.

Nu har jag dock bestämt att när jag sätter punkt för det här inlägget så skall jag städa. Kom just på att det skulle vara trevligt att sticka också...

... eller erövra världen tillsammans med kusinerna...

Höstlov part 2

Oops, jag råkade klippa av mig lite hår idag..

Det fanns en ledig tid vid frissan efter att lillebror hade klippt sig och jag tackade ja till den. Femton minuter hade jag på mig att byta från fleeckaliser till representabelt (nej, just det, man skall vara som allra snyggast när man besöker frissan) utseende.

Jag tror att det var chocken, för plötsligt hör jag mig själv säga åt frissan att hur skulle det vara med lite snedpannlugg. Snedpannlugg!

Så nu sitter jag här och snyftar lite över mitt korta hår.

Annat som har hänt idag: jag har köpt en tavla som föreställer Striba (August Strindberg för den oinsatte) från Loppishallen.

Dagens ord

Besöket hos mormor gav mig bland annat ett nytt ord och några ihopklibbade eukalyptus.

Vi försökte diskutera hurudan bukett med blommor vi skulle beställa till lördagen. Mormor hade en bestämd åsikt och det var att blommorna inte får vara braskande.

Det upprepades flertalet gånger och jag lyckades hålla mig för skratt. Men visst håller jag med mormor, jag är inte heller så mycket för braskande färger och buketter.

Om man skulle beskriva hela vår släkt kunde man väl säga att vi alla är motsatsen till braskande.

I samma stund som ordet uttalades lovade jag mig själv att åldras tillsammans med det språk jag använder nu. I alla fall lovade jag mig att aldrig skämmas för att använda ord som andas förfluten tid. Och att bjuda barnbarnen på ihopklibbade eukalyptus.

Från och med nu

Står i din port står bara still,

för en minut sen var du min.

En tredjedel av den jag var går hem

för en är krossad en är din.

Det här är slutet på vår film.

Från och med nu.

Från och med du.

Ser dig på blåa i april,

i telefon i nya jeans.

Men jag har samma trasor

går och röker samma Malboro

Jag minns, varenda scen i från vår film.

Från och med nu.

Från och med du,

jag blir aldrig samma,

från och med du.

Somliga ljus brinner aldrig ut.

Står inte ut, står inte ut.

Ett år försvinner utan ljus.

Även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur,

från och med då.

Från och med du.

Från och med du.

Jag blir aldrig mer densamma,

jag blir aldrig den samma som förut

Somliga ljus brinner aldrig ut.

Och i din port har ingenting

ändrats utan just på din

för bredvid ditt namn står ett namn till.

Det är ett tag sedan jag på allvar har löst några matematiska uppgifter, men så mycket kan jag räkna ut att av de delar som jag bestod av för ett år sedan, finns det inte mycket kvar idag.

Ändå känner jag mig mera hel än på länge, jag känner mig som jag. I alla fall just idag, i den här stunden.

Höstlov

Firar för tillfället ett riktigt klischéartat höstlov hemma hos mamma, pappa och bröderna.

Idag har jag sovit länge, för att sedan läsa ÖT i en hel evighet, gått på hundpromenad, besökt Prisma (förstås!), bakat äppelpaj och druckit kaffe, gått på skogspromenad och plockat mossa med mor (något till skolan, förstås!), inspekterat villabygget, stickat, stickat stickat. Nu har jag stickat vantar så att händerna domnar.

Imorgon följer en storartad fortsättning då vi skall besöka mommo, räfsa löv hemma hos moffa, besöka den lokala blomsterhandeln för att planera begravningsbukett, kanske dricka lite kaffe där mellan varven, jag har planerat in bakning också, måste köpa mera garn till mina vantar.

Missförstå mig inte, jag är för tillfället, efter en dag, mycket nöjd med att spendera tid på egentligen ingenting, eller kanske det här är det som är det viktigaste i livet. Det tror jag nog egentligen.

Mammas förslag på en dagsutflykt till grannlandet och Haparanda mottogs dock mycket positivt av mig!

Nu är det krig!

Såg på TV4s underhållningsprogram "Grannfejden" för nån dag sedan och kunde inte förstå att det på riktigt finns människor med sådana otroliga problem och en förmåga att störa sig på andra. Fick ikväll beviset, de finns verkligen, otroligt men sant!

Lite efter kl.23 ringer det argt på dörren, en lång och ihärdig ringning, jag offrar mig och går och öppnar. Där står han, grannen från helvetet, en ung, lång, blond, intetsägande man. Tänk er en telefonsäljare utan charm alls. Tycker att vi har för mycket ljud, det hörs alltför bra ner till dem. Frågar om vi har mattor på golven (alltså va? vill han att vi ska ha heltäckningsmatta? och är han villig att betala för flera mattor?), menar att det är tystnad kl.22 (det är det INTE). Jag påpekar att vi är tre personer som ser på TV och inget mer speciellt med det. Jo förresten, vi dricker lingonsaft och äter av min hallonpaj. Alltså, kan vi bli mera mommo?
Idol-kvällarna och fredagsmyset är heligt för mig och nu är jag i uppror när grannarna kommer och stör oss! (Det är inte första gången de ringer på några minuter efter elva, eller bankar i taket när vi skrattar för högt, eller bankar bara man ens får för sig att andas lite).

Jag hoppas att ni grannar i lägenheten under mig läser detta, för det här ska ni få fan för!
Jag tänker skällande hund, vrålhög musik i flera timmar per dag, mikrofon så de hör mina hostningar om nätterna. T är lite mer försiktigare i sina planer, han tycker att vi kan kasta in några öronproppar genom deras brevinkast.

Fredagsmyyys!

Ah, låt mig lovprisa Google Analytics än en gång!

Ordet städhandskar ligger nu tvåa i statistiken över vilka ord som männskor googlar på och hittar hit till bloggen. Det mer logiska Lina Nyman ligger etta, surprise surprise.

Idag vill jag också lovprisa att det är fredag, vilket innebär fredagsmys! Jag har inte en endaste sekund ångrat att jag köpte hem Sveriges kanaler. Det innebär att jag får se på Idol varendaste fredag och att alla självmant bjuder in sig, så jag behöver inte ens ha dåligt samvete för att ligga hemma på soffan varje fredag. Måste bara se till att städa städa varje fredag. Men det borde ju gå hur lätt som helst, jag är ju städhandsk-ägaren personifierad tydligen!

Låt mig, utan den minsta självbevarelsedrift, dessutom genom en bild illustrera hur det brukar se ut när jag städar. Bortse från allt det svettigt sliskiga och tänk mera Desperate Housewives stil:

Utrensning

Insåg att jag har tusen saker i kylskåpet (okej, inte tusen, men många, ni fattar) som måste ätas upp illa kvickt, annars kommer de att bli dåliga. Så här sitter jag och äter nystekta abborfiléer (mm, de bara smälter i munnen), dricker oboy (mjölken surnar, inte pulvret), äter rostatbröd. Grynost, oliver och lite sånt.
Lite för snabbt insåg jag att det stod 11.11 på brieosten och inte 11.10 som jag först trodde. Synd, jag får inte äta brieost ikväll alltså.

Och ja, om någon undrar. Min vana trogen så har jag en deadline som jag kämpar mot. Eller heh, kämpar är väl inte rätt val av verb, effektivt förtränger är väl mera träffande.

Ps. Titeln på inlägget har lite med boken att göra. Den är bra, läs den! DS.

Ack, sjukdomen

Idag skall jag bara läsa läsa läsa läsa läsa. Jag har drabbats av en envis höstförkylning som till en början alltid gav med sig sådär efter halva dagen, nu mina vänner är klockan halv två på dagen, och jag kan fortfarande inte svälja.
Så, läsa var det. Underbara kvinnor vid vatten av Monika Fagerholm, Älskad. Saknad. av Joyce Carol Oates och kanske, on top of that, en spännande ungdomsroman i stil med Syskonkärlek av Katarina von Bredow.
Det är verkligen spännande, men jag är så rastlös så rastlös och ändå "så suk så suk" att hela den här dagen verkar vara en kombination av ting som inte går att kombinera. Nåväl, på med fleecekaliserna och stickasockorna och fram med alla litterära utmaningar!

Katastrofen

De här senaste veckorna har jag för första gången i mitt liv tror jag, på allvar förstått att det överhuvudtaget förekommer ett s.k. teodicéproblem. Varför händer dåliga saker åt bra människor? Jag har ingen aning, jag bara vet att det händer. Tidigare har det bara varit barnen i Afrika och människorna i tsunamikatastrofen. Eller bara och bara, men det har inte berört mig, jag har inte kännt någon som var där, som har kännt, som har upplevt. Men nu kryper det bara närmre och närmre, och ju närmare det kommer, desto mer övertygad är jag om att dagarna tills min egen katastrof kommer att inträffa är räknade. Min skyddade bubbla som har hållts osprängd i lite på tjugotvå år kommer säkerligen att sprängas innan någon ens har hunnit räkna till tio. Jag känner mig som filifjonkan som väntar på katastrofen, men jag tycker inte om den. Jag väntar inte på den med skräckblandad förtjusning, utan mera med en allvarsam förundran om hur det kommer att vara när den väl drabbar mig.
Missförstå mig inte och tro inte att jag går omkring och har en negativ inställning till livet i allmänhet. Nej, jag är bara förundrad över att jag hittills i mitt liv har kommit så lätt undan.
Nå, det lär väl bli ändring på det inom snar framtid. Fast det hoppas jag ändå inte.




Fotnot: lugnet på bilden är tänkt att symbolisera lugnet före stormen, men man får naturligtvis ha en egen tolkning av den också. Bilden alltså.

Ett försök

Min blogg är som de där obetalda räkningarna som ligger längst in i ett hörn och som man knappt vågar titta på med rädsla för att det har gått allt för länge sedan förfallodatumet.
Eller överlag saker som ligger i hörn och skapar ångest.

Men nu har jag en deadline framför mig, och då måste man gripa i alla möjliga grässtrån, även om de har förvisats till ett hörn långt långt borta.

Kanske kommer jag en dag att älska dig igen bloggen.

Tidsbrist

Ack ljuva sommar!

Solbrännon, simturerna, jobbet, hettan, afterwork-kvällar, gudinnekvällar, tjejbastu, terasshängande, sommarrea, roadtrip, jordgubbar med vaniljglass, båtfärder, saltstänk, dansträningar, varma nätter utan minsta lilla bris, varma dagar utan minsta lilla bris, strandhäng och fina fina fina vänner - ingen tid alls att blogga just nu.

Boksommar del 2

Dagens sämsta beslut:
Att jag, bara för att jag läste ut den dåliga boken igårkväll (låt mig påminna er om dess dålighet än en gång!) trodde att jag inte skulle behöva ta med mig någon ny bok när jag for ut på jobb. Så här sitter jag nu och suktar efter nästa litterära upplevelse. Och överallt, vart jag än kastar min blick här på nätet, så ser jag boktips efter boktips efter boktips.
Varför inte läsa några av de böcker som redan finns här ute på ön, kan man ju fråga sig?
Vi har ju t.o.m. upprättat en egen bokhylla, jag och min kollega E-L. Nä, för endera är det skönhetstips från 1987, finska förkortade versioner av engelskspråkiga romaner (ja, det är sant, det existerar!), eller så är det E-Ls böcker på ryska av vilka jag förstår nada!

Kan bara konstateras, min boksommar är en rad av besvikelser hittills.

Boksommar

Ni kanske vet känslan, när man har stridit hårt och envist för något, stått upp för den saken, verkligen gjort sitt yttersta för att andra skall tycka på samma sätt som en själv.

Så nu frågar jag bara dig Paolo Coelho, hur tänkte du när du författade Zahiren?

Här har jag stått upp för dina böcker, tyckt om dem, varit fascinerad av dem och försökt få andra att förstå allt det fantastiska. Och så har du skrivit en bok som Zahiren.

En märklig, nästan självbiografisk bok som försöker, med betoning på försöker, vara djup. Det finns ingenting speciellt mänskligt i den och dialogerna som personerna i boken för, är som tagna ur en såpopera. Bara att såpoperor aldrig ens har försökt låtsas vara djupa för att sälja bättre.

Ja, jag måste erkänna att jag är lite besviken. Jag som stod upp för dig.

Men Elva minuter, av samma författare, den är bra!

Mitt nya jag, typ

Möt Lina, biologen!

I dagens avsnitt, sileshår:

En köttätande växt som växer kring träskmarker. Mycket små växter som växer tillsammans i större kolonier. Lägg märke till flugorna som har fastnat i växternas gap. När de drar ihop sig för att sluka sitt byte så påminner de verkligen om de köttätande växterna som finns med i Kometen kommer.

Fortsättning följer på denna spännande serie om naturens underverk!

Och nu gör ingenting ont

nu är du rik utan nånting alls
för mjukhet kan komma ur sorg.
det är så stort att du kan ge så.
om du ger allt, ej för att få, så blir du hel.

du vandrar längs en hård lång väg
och även om du föll, reste du dig upp igen.
på nåt vis så lämnar du ditt hat till slut.
och nu gör ingenting ont.

du förlåter dom, som gjort dig så illa.
men hatet kan komma ur sorg.
det är så stort att du kan ge så.
nu ger du allt, ej för att få, och du blir hel.

och nu gör ingenting ont.

du vet att om du ger, så blir du hel.
och om du får och om du ger.
ja, om du får så blir du hel.

- nina ramsby, martin hederos

Så vackra toner, så träffande ord. Hela deras album är fyllt av ljuva jazztoner och välskrivna texter. Men jag fastnade för denna första låt, om hat, om att falla och om att kunna förlåta. Gränserna mellan just hatet, mjukheten och sorgen är sällan, eller skall vi säga aldrig, knivskarpa.

Usligheter

Den mest påtagliga födelsedagspresent som jag fick var en dunderförkylning. Är sjuk i hela kroppen och känner mig sådär lagom fräsch när jag går omkring och snyter mig varannan minut.

Allting blir bara tusen gånger eländigare än vad det egentligen är när man är sjuk.

Idag trodde jag för en stund, helt på fullaste allvar alltså, att hela sommaren kommer att vara precis som denna dag. Med andra ord, sjukdom, jobb, jobb, jobb, inte en enda ledig stund, grått och trist, blåsigt och regnigt, inställda biobesök p.g.a. just sjukdom och trötthet. Och jag längtade så bort till någon annan verklighet.

Men sedan så kom jag på att det ju faktiskt bara är denna dag som inte visar sig från sin, hur skall man diplomatiskt uttrycka det, riktigt bästa sida.

Mitt sommarlov har ju redan hunnit se såhär idylliskt ut t.ex.:

och vädret har ibland varit såhär strålande:

och stundvis har jag varit just såhär lycklig:

Festligheter

Någon nämnde en flaska vitt.

Sedan stod vi där, alla vuxna i familjen, och för en liten stund kändes det som att det inte var så huvudlöst mycket kvar att göra inför det stora kalaset.

Det var det godaste glaset vitt som hade intagits på länge, Ruffino Orvieto, så var den dryckens namn. 

Nu släcks snart lamporna, dammsugaren suger sitt sista korn damm, bordet är dukat, maten är fixad, naglarna är lackade, skjortan struken, vimplarna sydda, instrumenten stämda. 

Nu hoppas vi bara på sol och inget regn.

Det känns nästan roligare än inför min egen studentfest, mer förväntansfullt. 

Det är något magiskt med fester där alla har tänkt och så många har kommit.

Tentläsning

Hela våren har jag gått och avundats alla de som har fått avsluta en kurs genom att skriva tent. Jag har förbannat alla kurser där man skall skriva inlämningsuppgifter, slutarbeten och annat. Uppgifter där man inte kan annat än att försöka överprestera. Misslyckas man i en tent kan man alltid skylla på att man inte har läst tillräckligt, misslyckas man med ett inlämningsarbete är man helt enkelt ointelligent. Med detta sagt förstår ni pressen då 99% av kurserna har examinationsformen inlämningsuppgifter!

MEN! Imorgon skall jag skriva en tent. Som jag måste klara för att få ett hygienpass. Man skulle ju kunna tro att jag är eld och lågor över detta, men inte! Nej, istället slösurfar jag på Facebook, läser alla bloggar jag känner till och kommer på att t.o.m. uppdatera min egen.

Så snälla någon, ge mig lite tentläsningsiver! För jag är beredd att ta tillbaka mitt tidigare påstående om tenter; Om man inte kommer igenom en tent som handlar om hygien och sunt förnuft så är man helt enkelt korkad.

Må detta tillstånd av icke-engagemang lösa sig snarast!

Jobbet

Imorgon börjar sommarjobbet på allvar! Jag var ute på ön halva gårdagen och försökte lära mig stället; öns historia, sjöfart, fågelarter, istidalämningar, öns unika växtlighet, att hissa och hala flaggan, mangeln, kassan, trucken, båten, bryggan, farleden, grisarna (som i bullar), lunchen, städskrubben, gräsklipparen, skafferiet, var sak på sin plats och över allt annat, att ha en serviceinriktad inställning till allt och alla. Men imorgon gäller det alltså. Då är det önskvärt att jag är självgående och ser vad som måste ses och gör vad som måste göras. Det skall bli roligt. Jag är helt ärligt riktigt förväntansfull inför det mesta.
Det bästa av allt, jag älskar doften av hav, känslan av bara fötter på varma klippor och en rak horisont så långt ögat kan nå.
Det töntigaste av allt är väl att jag naivt tror att detta skulle kunna vara lösningen på allt, att få sitta och stirra ut över horisonten och andas saltluft i mina lungor. Men man måste väl få hoppas lite ibland?

Nu måste jag ändra på min dygnsrytm och gå och lägga mig innan midnatt. Jag, stackars lilla studerande är inte van med kroppsligt arbete från morgon till kväll.

...

it's only pain
it only hurts
i'm only down on the floor where i've been before
and i'll be here again, though it hurts to loose you
it's only pain.

we went so far
we flew so high
now it's not easy to watch it die
to just let go
and not ask the reason why
but it don't matter anymore.

it's only pain
it only hurts
i'm only down on the floor where i've been before
and i'll be here again, though it hurts to loose you
it's only pain.

it's not my style
it's not my way
to see the future in shades of gray.
though i still can't bring myself to say
that you don't matter anymore

it's only pain
it only hurts
i'm only down on the floor where i've been before
and i'll be here again, though it hurts to loose you
it's only pain.

- Katie Melua

Ja, så att. Bra dag det här.

Balkongen

Klockan är över elva på kvällen och här sitter jag igen, på balkongen, och dricker mitt kvällste. Utöver att sommaren nu officiellt är här (om man ser på mina rosa naglar), så är det nu också officiellt att jag har flyttat ut på balkongen. Borde man göra adressänding månne?

Vän H ringde just och berättade att vi tydligen skall ha picknick på simstadion i Hesa imorgon. Det är alltså nu som Beach 2010 inleds med gänget, jag gillar skarpt! Synd bara att jag inte har hunnit införskaffa världens finaste bikini ännu.

Jag som hade tänkt vara tråkig och ligga hemma under täcket i helgen, men det här blir nog en bra helg, den har alla förutsättningar att bli det i alla fall!

Kampen

Igår doftade jag sommar för första gången i år. När solen hade gått ner bakom hustaken satt jag ännu kvar på balkongen och lackade mina naglar i barbierosa nyans. Jag är nu officiellt beredd på sommar! Senare på kvällen tittade jag och min fina vän på ishockey och filmen Closer.
Tidigt idag på morgonen väcktes jag av min far som ringde och meddelade att nu är det katastrof och kris och allt annat på k hemma hos oss. Dit for det, tänkte jag då. Jag hann vara glad och nästintill lycklig i en halv dag, sedan slog katastrofen till. Det visade sig att det bara var min egensinniga lillasyster som hade låtit tatuera sig i största hemlighet. Så den glada och lyckliga perioden kunde lugnt fortsätta hemma hos mig.
Och nu sitter jag här, på balkongen igen. Låter mitt nytvättade hår soltorka. Bättrar på solbrännan från igår. Väntar på att isglassen skall stelna i fryen, att en vän skall komma på besök. Imorgon och på lördag får jag besöka huvudstaden och Borgå stad med några andra fina vänner.
Jag har mycket att vara glad över, att må bra över, att skratta åt, att vara tacksam för. Ändå ändå ändå så är det oftast tusenkilostyngderna som hänger på mina axlar som tar hem segern. Men idag skall jag göra allt för att skrattet skall övervinna tårarna, så är det bara!

En kort verklighetsflykt

Om jag har tänkt att jag skall göra något som verkar lite märkligt och lite oöverkomligt så kan ni vara säkra på att jag också kommer att göra detta (gäller dock inte skolarbete, tyvärr). Man skulle kunna kalla det för en slags envisa.
Idag satte jag mig på cykeln i vårregnet, med bankkortet i fickan. Tanken var att jag åtminstone skulle få med mig mat hem från min lilla cykeltur. Men tidigare på dagen hade jag tänkt tanken att cykla till och på Runsala utan att titta på kartan först (möt Lina, the daredevil!). Så där sitter jag plötsligt på cykeln, trampar stadiga tramptag och vips cyklar jag över bron till Runsala.
Vad som sedan följde var att jag ibland visste var jag var, oftast inte. Ett tag stirrade jag enorma gäss rakt in i ögonen, ett annat tag var det elegant uppklädda golfspelare som stirrade mig i ögonen och undrade vad sjutton jag gör på deras golfklubb och dricker av deras vatten. (Här var jag mycket osäker, jag trodde att jag skulle vara tvungen att visa upp ett greencard i kassan när jag skulle köpa mig lite vatten).
Över 30 km senare var jag hemma igen.

Mina lungor tackar för att de fick andas normalt, åtminstone för en liten stund. Tillbaka i verkligheten är det inte alls lika lätt, det går knappt alls. Speciellt inte när man gång på gång skall chockeras av människors idioti (inklusive ens egen förstås). Jag frågar bara; att lämna mig ifred, hur svårt kan det va?

Längtan

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad.
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad.
Jag skulle inte ha så bråttom med att hitta nån ny, jag är rätt mycket mig själv, precis som du.
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu.

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va.
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha.
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du.
Jag skulle pröva mina läppar mot någon annan om du lämnade mig nu.

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans.
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams.
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förrut någonstans.
Jag antar det finns någon du skulle ringa om jag inte fanns.

Jag kanske skulle leta upp någon yngre som en fjäder i hatten.
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten.
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du.
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu.

- Lars Winnerbäck o. Miss Li

En sommar när vi var yngre steg vi upp mitt i natten, gick barfota ut, andades nattluft och balanserade på mittlinjen på den största väg vi kunde komma över. Jag vet inte varför, men i den stunden gjorde det oss mer levande, mer fria. Vi var sommarbarn. Jag längtar efter att vara ett sommarbarn igen, att vara fri, levande. Men skulle jag gå utanför dörren barfota och iklädd vitt nattlinne med tre ädelstensaktiga knappar frampå (jag sitter alltså inte och beskriver min klädsel just nu obs, obs! utan hur jag såg ut den gången för länge sedan), så skulle man anta att jag är galen.
En mer rimlig längtan är väl kanske det att jag längtar efter att få stiga upp imorgon och tvaga mitt ack så smutsiga hår.

(Om ni nu funderar på hur sjutton låttexten och texten nedan hänger ihop med varandra så kan jag bara meddela att det gör de inte! Låten spelas varje dag hemma hos mig, texten utgår från vad jag började tänka på när jag hörde låtens första strof. Bara så att.)

Mulet

Det är en grå och trist dag, och det ser ut att fortsätta vara en sådan en lång tid framöver. Så varifrån skall man få inspiration till att göra något vettigt när t.o.m. att sy fast halarmärken på sin halare känns som ett oöverkomligt hinder. (det är f.ö. mycket svårt och kämpigt och inte alls det lättaste som står på min to-do lista idag)

Där kom jag med en liten lögn igen, har lagt mig med ovanan att börja ljuga nu också. Det finns ingen to-do lista för idag, det var därför jag klickade upp bloggen istället. Kanske jag borde göra en, för att få lite struktur på dagen.

För att detta nu inte skall bli det mest meningslösa blogginlägg som någonsin har skapats, lägger jag in ett foto på min fina, som kommer rusandes över isen vid villan. Lägg märke till det breda flinet.

Tvivel

Ibland tvivlar man ju nog lite på mänskligheten. Idag har varit en sådan dag.
Det pendlar mellan att jag är arg eller att jag tycker synd om människor som är för korkade för sitt eget bästa. Mest är jag kanske arg, eller snarare besviken.
Ännu mer är jag arg på mig själv för att jag inte förstår att bara släppa och förlåta dumheten. Men man kan inte leva som människa om man alltid bara skall vara förlåtande av sig, ibland måste man ryta till också.
Så det är det jag gör nu; jag ryter till och säger att sluta trampa på mig och sluta pissa mig i ögonen (jätteäckligt uttryck, jag vet).

Jag vill inte, nej jag orkar inte, lyssna på dåliga ursäkter längre.

Say goodbye to sore mucles.. goodbye muscles.

Jag hade glömt bort hur det var att inte träna på en lång tid för att sedan göra det igen, flera gånger under en dag. Aj.

Söndagsljud

Underbara, ljuva söndag!
Vaknade upp i lagom tid under tjockt fluffigt täcke, åt frukost till ljuvligt somriga toner, åkte till IKEA, paradiset, med mor och moster. Det är strålande solsken och jag har köpt lingon- och fläderblomssaft och en bricka med fågelmotiv, som man kan servera saften på. Det ändå som saknas är syrenbersån, stället där fläderblomssaften alltid skall intagas. Men en balkong finns ju. En balkong som snart skall bli pimpad till tusen, med lite tallsåpa och nya stolar skall det nog fixa sig.

Jag sitter och tänker på hur olika ljud påverkar oss, och vad olika ljud betyder. Just nu surrar diskmaskinen på för fullt, och just det ljudet betyder söndag eftermiddag för mig. Man har ätit, plockat undan, snart är eftermiddagskaffet färdigkokat, diskmaskinen diskar sin disk. Allt annat är bara tyst tyst, alla tar det lugnt på sitt sätt, och snart är kaffet färdigt.
Ack ljuva söndag!

Nu återstår bara balkongpimp, för att en balkongfest skall kunna inledas. Sedan är dagen fulländad!

Sol i sinnet

Hurra! Den genom tiderna säkert sämsta kandidatavhandlingen är nu inskickad till en första granskning och uppsatsventilation. Nej, jag tar tillbaka, det var en lögn. Det är ingen kandidatavhandling, det är ett patetiskt försök till att efterlikna en sådan.
Nåväl, det skall bli en kandi av det, men inte mera idag. För nu skall jag ta itu med allt som jag borde ha gjort för åratal sedan. Städa lägenheten, tvätta kläder, organisera, fixa vårfestprogram, tvätta och olja in min cykel, allt sådant som jag så ivrigt, under mina mörkaste timmar igår bara längtade efter att få göra.
Imorgon får jag väl ta tag i kandi-helvetet igen, men tills dess, sol i sinnet - pappren inne!

Den spännande fortsättningen..

Jag ger upp och går hem, kokar en kopp te åt mig och ser på ett avsnitt Friends, eller läser lite i Språktidningen som damp ner i postlådan.
Kanske kommer kandi-helvetet att ordna sig på något sätt, kanske (men det här är bara en teori ännu) kommer jag att orka producera mera text bara jag får sova en liten stund först.
Jag känner mig som världens looser för att jag inte är någon HC-kandiskrivare som orkar sitta i samma datasal i 12 timmar en och samma dag. Bara att inse, produktionen har stannat för idag. Deadlinen är skrämmande nära nu, men jag går rak i ryggen hemmåt och skäms för allt jag inte har kunnat åstadkomma trots att tiden har varit mig given.

To be continued...

Kandiångest del 1000

Alltså på riktigt, vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Klockan är nio på kvällen, jag sitter i skolans datasal och kämpar mot min deadline som närmar sig för varje minut.
Min kropp känns febrig, mitt huvud är tungt som bly och mina ögon är sjuka av att ha stirrat på en datorskärm hela dagen. Just nu sitter jag här och väljer mellan att bita ihop och kämpa vidare, eller bara ge upp och gråta en stund över att allt är så jobbigt och skämmas över att jag inte är duktigare eller bättre än såhär. Kanske är det jag som ger upp för lätt, som inte har förstått att det är såhär man skall bedriva universitetsstudier, med blodsmak i munnen och flimmer för ögonen. Om det är det som är sanningen så vill jag inte vara med längre!
Förresten, glömde att påpeka, mellan allt datorstirrande och tangenthackade har jag spenderat tid i en svettig gymnastiksal med 25 skrikande ungar och försökt leka och springa och skratta och blidka och hoppa och rulla och vara allmänt trevlig och tillmötesgående. Men nu orkar jag inte mera. Ursäkta allt mitt gnäll, men jag orkar inte. Kanske väljer jag att bara gråta en stund, trots alla okända människor som också spenderar sin måndagskväll i Arkens ljuva datasal.
Må detta kandidatskrivande snart ta slut!

Afterwhile...

after a while, after a while
this too shall pass, after a while.
scars will heal, you'll love again
it won't hurt you after a while,
it won't hurt you after a while...

Det är inte lätt när allting är svårt. Och nu flyger det dessutom runt en massa aska i luften, flygplan kraschar och matbutikerna stängs. Allt känns så overkligt, så surrealistiskt. Och mitt i allt detta är man tvungen att sitta och skriva en kandidatavhandling som skall bli något av det bästa man hittills har gjort i sitt liv. Det man har utvecklats till under tre år på universitetet skall nu mätas i antalet skrivna sidor och mängden av hänvisningar man lyckas få intryckt i sin avhandling.
För en vecka sedan sken solen som aldrig förr, sedan började det regna, jag borde ha noterat det. Nu står jag här istället, mitt i den hopplösa tomheten, tillbaka på ruta ett. Jaha, tack nu bara.

Dokumentet

Äntligen har jag skapat ett dokument för min kandidatavhandling. Tänker inte avslöja hur många kb det är ännu, tänker inte heller avslöja när jag har min första deadline för den. Skammen, ni vet, skammen.

Nu väntar tre-kaffet med E, sedan skall jag opponera en annans uppsats och sist men inte minst skall jag gå hem och suga giftet ur ormbettet. Inte lite som står på min agenda idag. Därtill härjar också okänd sjukdom i min kropp. Solen skiner i alla fall och våren är på kommande, det är mycket som är bra.

Vägen till lycka

För några dagar sedan såg jag en ung man som stod i ett gathörn och bytte cd-skiva i sin discman, det var fint på något sätt tyckte jag. Att det inte är en självklarhet att man vill ha en ipod, fastän man skulle kunna ha. Flera borde bli som honom tycker jag.
Jag skulle förresten vilja hoppa ännu ett steg tillbaka i tiden, till min walkman som jag hade förtjänat ihop genom att sälja jultidningar i grannskapet. (Jag minns ännu en av granntanterna som, när jag i september månad erbjöd henne att köpa jultidningar, brast ut i ett spontant herregud. Det var nog då den grövsta svordom jag någonsin hade hört, och jag var rädd för henne i flera månader efteråt.) Men ja, jag skulle vilja ta i användning min walkman igen, främst för att jag har så många kasetter som jag så omsorgsfullt har spelat in musik på. Varje lördag satt jag i mitt rum och lyssnade på x3m-listan och tryckte på record knappen när jag anade att det var en bra låt som skulle spelas. Samma låtar hittar man i och för sig på spotify i dessa dagar. Men det är lite för billigt tycker jag. Man skall vara tvungen att kämpa lite för att få höra sin favoritlåt, spola sida upp och ner, vända och vrida på kasetten, för att tillsist inse att det är på den andra kasetten som låten finns.
Blod, svett och tårar och gammalmodig teknik är alltså vägen till lycka tror jag.

Kaffepaus

Jag hade lyckats förtränga att det är ikväll som jag skall sitta på pedagogikföreläsning mellan klockan fyra och åtta. Det var mitt fantastiska synminne som räddade mig när jag med slutna ögon försökte komma ihåg vad som står i min kalender denna vecka (jag har fått en sjukdom som gör att det är jättejättejätte tungt att gräva fram kalendern ur väskan, vet inte vad den kallas dock). Så att, pedagogikens magiska värld, here I come!

På något sätt inbillade jag mig då jag vaknade på morgonen att detta skulle bli en helt fenomenal dag. Med nytvättat hår och solens värmande strålar i ansiktet skulle jag erövra världen, eller något liknande. Det visade sig inte riktigt bli en sådan dag idag heller. Kanske imorgon istället. Skulle jag ha all tid i världen så skulle jag gräva ner mig djupt under mitt täcke och invänta den dagen. Men nu har jag ju inte det, I'd better keep on walking, med eller utan solstrålar i ansiktet.

Efter festen

51 personer på 59 kvadratmeter, så var situationen i vår lägenhet i lördags. Min deadline för uppackandet av alla flyttlådor var tydlig, på lördag skulle inflyttningsfesten hållas.
För ovanlighetens skull klarade jag av att hålla en deadline. Heh, det säger kanske en del om mig.
Det blev en verkligt lyckad fest med 51 gäster, kladdkaka, estnisk bålblandning, tunnbrödsrullar och kvällens höjdpunkt (enligt mig då): mete. Lyckan var stor bland alla deltagande som fick lakritsstänger, mariannekarameller, döskalleklistermärken och informationsblad om alkoholkonsumtion från Alko. Vissa lyckligt lottade kunde även hitta tuc-kex, morötter eller miniatyr-Vana Tallin flaskor när de väl fick napp. Själv hittar jag klistermärken utspridda överallt i lägenheten, det senaste hittades fastklistrat på ett blomblad. Det blir spännande att se var jag hittar följande märke.
Glömde jag förresten att nämna att vi bl.a. fick ett biljardbord i inflyttningspresent. Lyckan var stor här på Lilla Tavastgatan!

Men nu knackar vardagen på igen, kanske jag borde försöka klara av lite flera deadlines denna vecka!

Denna dagen ett liv.

Sitter i Arkens bibliotek i väntan på tre-kaffet. Det är tråkigt att vänta, jag känner mig som Kalle som har fått diagnosen ADHD och nu skall integreras i vanlig skola. Min uppgift är att svara på frågan hur man skall lägga upp undervisningen för Kalle, och vilka speciella arbetsmetoder det finns för elever som han, som har både ADHD och tilläggsdiagnosen dyslexi.
Men jag vill dricka kaffe nu!
Ganska så effektiv har jag ändå varit, jag har läst hela mitt kandi-material och dessutom bläddrat lite i tjocka böcker som behandlar tvåspråkighet. Och så pedagogiken då förstås. Det finns ingen ända på min effektivitet idag verkar det som. (Obs! Skall läsas som mycket självironiskt)
Nu är det fyrtio minuter kvar till det utlovade tre-kaffet. Kanske, kanske man borde göra något vettigt ännu för att med gott samvete sedan kunna dricka av Arkens vidriga kaffe.
Glömde jag att säga att det på min fina vita tröja nu finns två gula fläckar?
Denna dagen ett liv.

Flyttdag

Idag är det flyttdag här på Tavastgatan. En stor Tavastgata skall bytas mot en lite mindre sådan, men lägenheten blir desto större. Livets stora fågor just nu är hur jag skall lyckas få nerpackat alla små skitsaker som ligger utspridda i hela lägenheten, men som naturligtvis inte kan slängas, hur jag skall komma ihåg att gå ett kvarter längre bort när jag skall hem och hur i hela vida världen jag någonsin skall få ordning på de saker som jag bara har pressat ner i stora svarta sopsäckar. Sen undrar jag också om munkarna räcker till åt de som har lovat att hjälpa mig att flytta, men det är ett lite mindre problem just nu.

Jag vet vad som måste göras...

Om man betraktar denna lägenhet just nu så skulle man inte kunna tro att någon har hittat till denna blogg genom att googla städhandskar. Det är ganska så ofattbart egentligen. Undrar om personen ifråga hittade det som han eller hon sökte?
I helgen skall jag plocka ner flyttlådorna från vinden och påbörja packandet. Jag skall flytta ett kvarter österut. Min mor föreslog att jag skulle köpa en pulkka och dra över hela flyttlasset på den. Det kan visa sig vara årets bästa förslag, men det återstår ännu att se.
Hurra det är fredag, borde man väl ännu utbrista i något skede. Men jag vet inte om det är så mycket att hurra för, jag har hela veckans arbete kvar, som jag nu blir tvungen att göra under helgen. Bra tänkt, bra tänkt. Så det blir väl funktionell grammatik nästa nu då (har i och för sig tänkt så redan i två timmars tid) så får jag se vad som händer sen.

Falsk myt 2

Dags att slå hål på ytterligare en myt, nämligen myten om att man i grönländskan skulle ha 100 olika ord som betecknar snö. Det stämmer inte. Däremot kan det bra stämma att grönlänningarna är noggranna med hurudan snön är, och att de därför har en mängd olika beteckningar på snötypen. Det fyller en funktion i deras kultur. I snöfattiga delar av världen är det inte viktigt med sådana definitioner, och därför gör inte heller de språken skillnad på sådant.

Jag kan komma på en hel del olika beteckningar för snö på svenska också

pudersnö
sorbetsnö
manchestersnö
blötsnö
mjuksnö
kramsnö
blidsnö
tösnö
torrsnö

Kommer någon på ännu flera beteckningar för snö i svenskan?

Kandiångest del 2

Jag tycker om barn som ser glädjen även i saker som man normalt inte skall se glädje i. Idag på barnjumppan bara fnissade han när han, i och med att han hade rört på sig i leken spegel, var tvungen att gå tillbaka till det första strecket igen. Senare deklarerade han högt åt mig att det är så jätteroligt att hjälpa till att bära bänkarna då de är så tunga. Då hade vi inte hunnit börja med redskapsbanan ännu, han hade alltså ingen aning om vad som väntade honom.

Idag var näststista dagen av min antibiotikakur. Jag har stora förväntningar på vad som skall hända efter att jag har tagit sista pillret imorgon kväll. Förhoppningsvis kommer jag att bli piggare, mindre pms-aktig och framförallt hoppas jag att det skulle kännas som att gå på skare istället för att pulsa i djupsnö, om ni förstaar va ja menar.

På prosemit imorgon skall jag presentera en undersökning som jag själv har valt ut och som förhoppningsvis har något med det ämne, som jag har valt att skriva om, att göra. Jag har angst till tusen. Har ingen aning om vad undersökningen egentligen undersöker.

Le fabuleux destin de la Lina

Det finns två filmer som jag desperat känner att jag borde äga i denna sena aftonstund. Den första är Amelie, man blir ju glad och lyrisk bara av att titta på de fina bilderna. Dessutom lär man sig mera franska av att se på den också.

Den andra filmen som nödvändigtvis borde hitta sin plats i min filmhylla är Revolutionary Road. Den är också vacker på sitt sätt, inte alls på samma sätt som den föregående, utan mera för att den lyckas fånga någons verklighet. Det är den hopplösa tomheten och känslan av att inte kunna ge sig av, men att samtidigt inte heller kunna stanna. Hopplös tomhet var ordet.

Ett inlägg som varken var tänkt att innehålla filmrecensioner eller bilder (första gången jag laddar upp bilder, jag lovar, det skall bli oftare i fortsättningen), blev av någon konstig anledning det i alla fall. Egentligen hade jag tänkt skriva något i stil med, Kära dagbok. Denna helg gick jättesnabbt. På lördagen gick jag först på stan med mina vänner och hittade troligtvis min årsfestklänning, som jag skall fara tillbaka och köpa imorgon. På kvällen var jag och spelade spel med ytterligare några vänner och jag förlorade i nästan allt. Jag gick hem i snöstormen och kanske det var på grund av det som det hände något väldigt konstigt. Nu är jag om möjligt ännu mer kaotisk. Hejdå. Din Lina.

Men nu skrev jag ju alltså inte om något sådant, utan om lite andra saker istället.

Sen en tid tillbaka

Ute snöar det, allting är bara vitt vitt vitt. Inne hos datakillen lyser en lampa fastän det är länge tills han borde vakna, borde man vara orolig? Hemma hos mig är allt bara kaos; borde börja må bättre snart, borde fundera på vad jag vill göra i sommar, borde ta tag i vardagen igen, borde börja göra något åt kandidatuppsatsen, borde göra något åt alla andra uppgifter som jag har för att jag inte har gått på föreläsningar, borde ringa samtal, borde skicka ut möteskallelse, borde fixa, borde städa, borde laga mat åt mig eller borde ta mig någonstans där jag kan serveras mat, borde göra annat än att stirra ut genom fönstret och nynna med i sångerna som spelas. Men ibland är det bara så svårt att orka göra allt det man borde, det finns inte ens en vilja att göra det, snarare en likgiltighet.

Melissa Horn vet hur hon skall formulera sig:

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Fastlagstisdag

Är det inte typiskt, att när man skall ringa för att säga upp sin internetanslutning så 1) måste man efter en lång väntetid ge upp och byta till den finska betjäningen, för man vet att den telefonkön är mycket kortare 2) efter att man har uttryckt sin önskan om att säga upp abonemanget blir vidarekopplad till saunalahti där de vill berätta om sina fantastiska erbjudanden som man måste binda sig till i två år. FATTA, jag vill säga upp min anslutning, helst inget annat!!

Efter att ha haft en helvetisk dag igår där humöret minst sagt hade nått sitt botten så är jag glad att detta ser ut att bli en helfestlig dag. Min käre far fyller år, det kan jag tyvärr inte fira mer än på avstånd, men så är det ju också fastlagstisdag idag. Jag har just varit på Vårdberget, ätit grillkorv, fastlagsbulle och druckit minttukaakao. Och naturligtvis bevittnat den spännande pulkkatävlingen. ÖN ställde upp med ett fint växthus och tillhörande tomat och gurka, till skillnad från många andra så kom de sig åtminstone i mål. Senare ikväll blir det sedan mera festligheter på S! :)

Nu ska här städas lite innan blivande hyresgäster kommer för att skriva kontrakt!

...

Vissa dagar skulle man bara vilja krypa långt ner under täcket och aldrig komma upp igen. Idag har verkligen varit en sådan dag, men istället var jag tvungen att släpa mig till pedagogikföreläsning och sitta där i fyra timmar. Imorgon skall det bli inte mindre än sex timmar föreläsning, helgen är räddad liksom!
Måste krypa ner under det där täcket nu och hoppas på att världen skulle le lite vänligare åt mig imorgon.

Kryssning

Om fyra timmar åker bilen iväg mot Helsingfors, så att vi skall komma i tid till båten som far till Tallinn. Om tre ynka timmar skall jag alltså stiga upp, fixa morgonmål, platta håret, klä på mig. Och jag har inte ens försökt gå och sova, inte ens försökt.
Tror att jag skall försöka nu, jag tror att jag kommer att tacka mig själv för det senare under dagen.
Men till Tallinn skall vi med hela Östsveas styrelse 2010. För att få umgås med varandra, shoppa lite och hitta på program till Nordisk afton, sådana saker.

Nej nu måste jag sova, godnatt!

Ansökan

The Wedding Singer var förstås en fenomenal musikalupplevelse, den var mycket mycket bättre än jag hade trott. Jag satt och njöt under hela föreställningen, och när publiken efter att ridån hade fallit, reste sig för att hylla aktörerna, så reste jag mig med glädje tillsammans med dem. Samtidigt känner jag nog ett styng av avundsjuka, ja jag erkänner det. Jag skulle vilja kunna sjunga lika bra som de som stod på scenen gjorde, jag skulle vilja ha varit bland dem och dansat för allt vad jag är värd. Jag skulle till och med nöja mig med att kunna sitta bakom och vara en del av orkestern. Men jag kan knappt spela piano längre, jag har glömt hur man gör, jag kan ta några ackord på en gitarr, jag kan spela lite bas, jag kan spela blockfjöjt, jag kan spela en skala på tvärflöjt, jag kan få ljud ur en klarinett, jag kan beat-komp. Så, någon som vill ha mig i sin orkester??

Tillbaka i Åbo är allt som vanligt. Deadlines som är omöjliga att klara av, jumppabarn som det är svårt att få tyst på (de är 28 st!!), dagsprogram som aldrig blir som man tänkt sig. Men ikväll innan jag går och sova skall jag ha gjort klart min uppgift och jag skall ha städat lägenheten så att man kan ha människor att komma och titta på den!

Laleh har trevliga och roliga texter:

Kära Drottning och vår Kung
Kom hit och representera
För här I kylan på vårt torg står ungdomar med flera
Vi har ingenstans att bo
Säg, finns det plats på slottet?
För ett rum kan vi tänkas
Representera folket

Kan polarn Jonny följa med
Han kunde ej betala hyran
För här I stan kanske ni vet
Är hyrorna så dyra
Ja, han sitter på torget
Ja, var är er häst och vagn
Ja, kan ni komma och ta han?
Det vore finemang

Jag gör en bostadsansökan
Gör en bostadsansökan
Kära Drottning och vår Kung
Det här är kärlek inget hat
Det är bara det att jag är jävligt desperat
Efter bostad

Kära Drottning och vår Kung
Säg har ni plats på slottet
Barnen dom vill leka där
Leka fångarna på fortet
Barnens gårdar här I stan
Dom är proppade med bilar
Kan dom komma och leka där?
Bjud på mat och hyra
"Det finns ingen dagis plats"
Ja det svarar personalen
Kanske kunde Konungen
Tänka sig och vakta barnen?

Jag gör en bostadsansökan
Gör en bostadsansökan
Kära Drottning och vår Kung
Det här är kärlek inget hat
Det är bara det att jag är,
Jag är så jävla desperat
Efter bostad

På hemmet där fru Tilda bor
Är personalen få
Säg, har ni plats på slottet
Som fru Tilda kan få
Kära era fögligheter, ja kanske det kan gå
Ni har ju massvis personal på ert slott ändå

Kära Drottning och vår Kung
Kom nu hit och inspektera
Erat fylle fulla trogna folk
Som ni representerar

Jag gör en bostadsansökan
Gör en bostadsansökan
Kära Drottning och vår Kung
Det här är kärlek inget hat
Det är bara det att jag är jävligt desperat
Efter bostad

Fisktvål och stora björnar

Lillebror I är fenomenal på att komma ihåg saker och härma andra människor. Idag påminde han familjen om hur det var när vi var i Bulgarien för tusen år sedan.

Pappa: First I take a fish soap and a big bear. How meny levels?

Det han ville ha var alltså soppa och öl, valutan i landet heter förövrigt levas.

Samtidigt försökte lillebror C övertyga mig om att aldrig flytta från Tavastgatan, jag sade att det är oundvikligt. Han tyckte att jag skulle tänka på alla minnen jag har därifrån och sade att man inte kan flytta tre gånger på tre år, att man måste stadga sig någonstans. För en stund var jag säker på att han var helt allvarlig, men jag vet inte, han sade en massa andra förvirrade saker också.

Sommarångest

Sitter hemma i mitt rum i staden där alla känner alla. Mitt i allt kaos så var det ganska så skönt att bara sätta sig på tåget och glömma vardagen lite. Snart skall vi börja ställa oss här för att fara och se på rockmusikalen The Wedding Singer som har premiär ikväll, enligt alla inblandade lär det bli en fenomenalt bra show, ser mycket fram emot det. 

Dagens största fråga är nog om jag vill vara här också i sommar, och vad skulle jag göra i sådana fall? Vad har jag kompetens till? Vilka jobb kan jag söka? Vilka jobb bör jag söka? Gärna skulle det ju få vara ett som man både trivs med och som ger bra betalt, men sådana lär väl inte finnas har jag förstått. Kanske har jag för höga krav, så att jag i slutändan kommer att vara tvungen att panta flaskor och dela ut reklam en gång i veckan, för att drömjobbet helt enkelt inte existerar.

Säger som Sune: Puh, va jobbigt det här är, puh.

Husfrid

Jag känner att jag på något sätt måste reagera när sambo E på sin blogg börjar berätta om min så kallade äckel-diskhög som står i köket. Man skulle ju kunna ge tillbaka med samma mynt, men jag väljer, för allas skull, att inte göra det denna gång. Istället måste jag bara kort få försvara den såkallade högen. Det är ju knappt en hög. Om man skulle vilja mäta höjden på den så tror jag att man skulle misslyckas. Och alla vet vi ju att kriteriet för en riktig hög är att den skall gå att mätas (som min pappershög exempelvis). Nu skulle jag också, som slutkläm på det hela, kunna hota med att inte diska innan det verkligen har utvecklats till en äckel-hög (jag menar, i nuläget vet jag ju knappt vad det är hon pratar om), men jag tror att jag för husfridens skull skall samla ihop några koppar från skrivbordet och gå och diska lite istället.

Levnadsvisdom

Idag har jag lärt mig två nya viktiga saker. Den ena är att man aldrig aldrig skall spruta något medel på fönsterrutan om det är minusgrader ute. Det stelnar, genast.
Den andra, mer viktiga saken är att man aldrig skall leva och bo med ett öppet ytterfönster. Hörde ni det, aldrig. Om det mot förmodan är så att man lever på det sättet så skall man inte klaga på att det är kallt och dragigt. Jag har levt så. Hela vintern har mitt ytterfönster stått öppet. Hela vintern har jag klagat på att det är kallt och dragigt. Hela hösten klagade jag på att vinden ilade i min ventil, höstvindarna hittade vägen ända in i mitt rum. Nu vet jag orsaken till detta. Mycket pinsamt. Har ingen aning om hur jag skall komma över detta, om det ens går att komma över. Otroligt lycklig är jag ändå över att jag aldrig kom mig för att ringa och be vaktmästaren Henri om hjälp. Det skulle först ha varit pinsamt.

Kom just hem efter att ha skrinnat 8 km (!!) med vän J. Snart blir det "after ski" vid Bremer, måste bara stretcha lite först. Förresten så är detta dagen då tre bra personer fyller samtidigt, Onnenjyvä, I och moffa, det måste ju uppmärksammas lite här på bloggen också tänker jag då. Moffa är äldst av dem alla med sina 82 år, men Onnenjyvä kommer nog inte långt efter hon heller ;) Så, grattis grattis!

Livslögn

I butiken bredvid gymmet finns det rader med tomma VHS-kasetter i hyllorna och på ytterdörrarna hänger en lapp om att det är förbjudet med rullskrinnskor inne i butiken, det känns lite hej på dig nittiotalet. En annan sak som är nittiotal är Jonas Gardells bok Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Det är en riktig nostalgitrip. Samtidigt som den är riktigt obehaglig på sitt sätt. För vem vill väl leva ett liv som bara rinner en ur händerna, där varje dag är den andra lik, och där man inte får leva ut det liv som man egentligen skulle vilja leva. Egentligen är det väl inte detta som är det värsta, utan själva livslögnen, att man ljuger så mycket om att allt är bra, att man tillsist tror på det själv. Obehagligt var ordet, och samtidigt ganska träffande.

Nu måste jag städa min boning, kan bara inte bestämma mig var jag skall börja..

Falsk myt 1

Tillåt mig få slå hål på en myt. Det gäller myten om att man fryser i strumpbyxor och myser i jeans eller andra valfria byxor. Så är det inte. Sanningen är att det är tvärtom. Jag har aldrig aldrig haft så kallt som de gånger som jag iklädd jeans går någonstans på vintern. Den kalla luften smyger sig sakta på och börjar cirkulera innanför byxtyget. Det skulle aldrig hända med strumpbyxor. Vill man alltså ha varmt skall man använda strumpbyxor, vill man mot förmodan frysa så tar man på sig sina jeans.
Andra sanningar idag är att mitt hår nu kan benämnas kaffebrunt, att processen för att få det att se ut så och de produkter som nödvändigtvis behövs för att upprätthålla det så, steg till ett hårresande tresiffrigt tal, och att jag, efter gårdagens första styrelsemöte, tror att det kan bli ett mycket bra styrelseår.

Jag tror att jag skall börja slå hål på myter oftare och inte bara sitta tyst utan att protestera. Det känns som om jag gör hela samhället en stor tjänst.

Prinsesskex

Jag har i princip gjort allt som skulle göras idag, förrutom att sortera alla papper. Löste problemet just genom att kasta några klädesplagg på den. Så nu syns den inte längre, simsalabim liksom. Ska kanske ta itu med den imorgon istället.
En liten varelse fyllde hela sex år idag och ville fira genom att bjuda på prinsesskex åt hela sin jumppagrupp. Jag som ju är på sträng sockerdiet (man får smaka om det är någon som fyller år och den personen verkligen skulle bli sårad om man inte tog av det som bjöds) tyckte att de rosaskimrande kexen såg lockande ut och att de på något sätt skulle kunna bidra till gruppsammanhållningen (en massa ballerinor som sitter i ring och slickar bort glasyren först - en riktig stund av gemenskap), gick med på det hela. Nu är jag rädd att jag har förstört deras barndom och att de alla vid fjortonårsålder kommer att lida av fetma och ett sjukt sockerberoende. Alternativt att vi kommer att vara tvugna att sitta och knapra på kex hela vårterminen för att alla barnen plötsligt blir fem eller sex fingrar gamla.

Min morgon

Klockan är 23.40 och jag ligger och slötittar på Min Morgon. Jag vet inte, men det är något i den kombinationen som inte känns riktigt rätt.
Efter en dagen-efter-dag idag (som dock spenderades på ett fabulöst sätt i vinterlandskap med köttgryta, julgransplundring och kortspel) skall jag satsa på att ha en effektiv dag imorgon. Den effektiviteten bör inbegripa hårtvagande, läsning av dramer, föreläsning om textanalys, dansande, jumppa med barn och sist men inte minst ordnande av papper i nyinköpta mappar. Den sista punkten är som ett slags everest för mig (helt bokstavligen alltså, högen har växt till sig och mäter nu 0,5m) jag bara suckar vid tanken.
Om jag överlever får jag gå och färga håret på onsdag, skall inte tänka på något annat under klättringen. Kaffebrunt skall det bli, än en gång.

Första gången

I kampen mot sockret kommer jag på mig själv med att köpa nästan vilka slags frukter som helst. Det slog mig när jag stod böjd över roskisen och skalade min apelsin, att detta har nog aldrig hänt förr. Seriöst så tror jag att det var första gången i mitt liv som jag har köpt apelsiner åt mig själv. Så, nu är det gjort och jag är en erfarenhet rikare. Känns inte så värst speciellt egentligen.
Min vardag präglas tydligen just nu av "första gången händelser", för jag var med om en annan sådan idag också. Mitt gymkort aktiverades på nytt idag efter att ha haft jullov i lite mer än en månad (ah, känslan av att vara tillbaka, doften, ljudet, brädan framför mig och hantlarna på sidan om och bastun, framförallt bastun, kan inte förstå varför jag hade så svårt att släpa mig dit i höstas). Och för första gången sedan jag blev medlem där så pratade någon som jag inte känner med mig, alltså vi hade verkligen en diskussion. Jag hör ju nu själv i efterhand hur sad det låter. Men oftast så har alla där så bråttom och är så fokuserade på det som de gör att det inte är mer än artighetsfraser som utbyts. "anteeks" "onks tää sun" "onks paikkoja vts:ään enää"
Men detta var alltså en diskussion, som pågick ända tills passet skulle börja, då var vi tvugna att fokusera igen. Jag skall nog återvända dit snarast möjligt, det var trevligt att vara tillbaka och det tog inte alls så länge att cykla dit och var inte alls så tungt som jag hade föreställt mig. Hurra!

Kandiångest del 1

Gick just till butiken iförd fleecekaliser. En längre topp skylde övredelen av dem, så att det på långt håll såg ut som svarta tights. På nära håll såg det nog precis ut som det de i själva verket är, kalsonger i fleecetyg. Detta bevisar dock ytterligare mina nya slakasbyxors överlägsenhet gentemot de rosa grisbyxorna. Iklädd dem finns det ingen tvekan om att ombyte måste ske vid affärsbesök, även om det är ett sista minuten sådant. Dels för min egen skull, dels för hela resten av mänskligheten. Med de nya slakasbyxorna kände jag mig däremot nästan attraktiv, nästan så att jag skulle ha kunnat gå längre än de tjugo metrarna till Puhakka.
Förövrigt kan jag konstatera att jag har kandiångest, big time. Ikväll skall min skiss vara inlämnad, men jag har svårt att få ordning på mina tankar och planer. Jag har också utvecklat ett nästintill sjukligt sockerberoende som jag försöker bota genom att enbart äta fruutsche. Det går inte så bra med tanke på den ovannämnda ångesten. Får väl ta nya tag när skissen är inlämnad. I värsta fall först när kanden är inlämnad. Självdiciplin till tusen alltså.

Kielletty hedelmä

Idag gjorde jag något halvt förbjudet, något som jag inte borde ha gjort.
Där stod jag framför hyllan, tog en av papperslapparna som är ämnade för just det som jag var påväg att göra. Tvekade knappt en sekund och sprayade sedan lappen full av doften, det rann över på min högra hand av den också. Sedan låg jag där, slagen till marken av den starka doften, allt vad den innebär. När jag kom hem försökte jag skrubba bort den från handen, det gick inget vidare. Nu är jag i stort behov av kaffebönor för att neutralisera doften i mina luftvägar, snart kan jag knappt andas längre. Lappen ligger fortfarande kvar i jackfickan och doftar, och varje gång jag närmar mig den blir jag slagen igen och igen och igen. Ändå kan jag knappt låta bli, jag är så fascinerad av allt vad hjärnan kopplar ihop med den futtiga lilla pappersbiten. Måste göra mig av med den, måste försöka kämpa mig upp från golvet igen, måste sluta dofta på förbjudna dofter.

Tillbaka till verkligheten

Idag kom jag tillbaka till studiestaden. Efter en hysterisk packningssession (fyra väskor i vilka jag slänger ner allt som kommer i min väg och som ser ut att tillhöra mig) åt jag mammas goda söndagslunch och pirkkas goda glass-sorbeish efterrätt och satte mig sedan i en bil med slutdestination Åbo. Någonstans på vägen somnade jag, och när jag sedan vaknade igen var vi redan framme i Åbo.
Duktiga jag har nu redan packat upp och organiserat innehållet från två av de fyra väskorna. Två återstår; en mycket oorganiserad ikeakasse och ett mer organiserat, låt oss kalla det, handbagage. Så nu tar jag mig, för att jag har varit så ovanligt flitig och packande idag, en välbehövlig paus med internetsurfande, doftljus, marsipante, fleecekaliser och mysigaste stickade koftan. (Ja, fleecekaliser är som så den nya slakasbyxan, de konkurrerar till och med ut grisbyxorna, och det är inte lite det. De är liksom tajta, men inte obekvämma, och tunna, men mycket varma. Vad mer kan man begära av ett par byxor? Dessutom ser de nästan snygga ut, på långt håll i alla fall)

Dagens hissa: Det är kallt och det finns tillräckligt med snö i Åbo. För ja kära läsare, jag uppskattar och tycker om kyla. Nu när temperaturen har stigit över -10 grader så känns det nästan äckligt varmt. Ge mig mera minusgrader!
Dagens dissa: Att man har för mycket saker och för lite förvaringsutrymme. Mitt rum såg inte ut som ett sådant som behövde en invånare med fyra extra väskor. Och kikade man in i mitt klädskåp kunde man inte gissa att det tillhörde en som har varit borta i tre veckor. Jag har ett problem.

År 2009

Bättre sent än aldrig, och har man lovat så har man. Det är svårt att summera det gångna månaderna på några få meningar. Dessutom har jag svårt att minnas vad jag har gjort, jag har varken tillgänglighet till foton eller kalender. Och minnet, ja minnet det sviker ibland.

Jag välkomnade det nya året 2009 längs med gatorna i Skata. Somliga sköt raketer som galningar, en raket smällde i samma ögonblick som den landade på ett plåttak. Jag minns att vi spelade Alias på seinon. Jag och L var par och regerade hela spelet, dessutom fick vi användning för de två klurigaste insiderförklaringarna vi någonsin har kommit på. Och så inleddes januari månad.
I februari var det mycket jobb med den nya styrelsen och vi ordnade nordisk afton, i samma veva hade jag angenämt stockholmsbesök.
I början av mars återsåg jag åreskogarna och förälskelsen växte sig starkare. Denna gång var I också med och barndomens tre slalomvänner var därmed återförenade.
I april öppnade jag fönstret och överkonsumerade Pirkkas Amppari isglass. Däremellan var det också tävlingar på olika orter varje veckoslut. Hela månaden avslutades naturligtvis med vappen med tillhörande picnicar, sång på vårdberget, fastnande i hiss, minglande i eftersläppkö och senare också eftersläpp.
I maj tokpluggade jag och fick det nästhögsta vitsordet i en kurs som jag egentligen bara hade läst till via wikipedia. Jag låg flera dagar längs med åstranden och tog viktiga beslut. Slutligen tog jag och E tag i städningen av vår lägenhet inför sommaren. Det var en fin dag med våra favoritlåtar, gula städhandskar, skumppa och hese-mat.
I juni fyllde jag och ställde till med födelsedagsfest. Jag började än en gång jobba på hallen. Midsommaren firades både i Larsmo och i Pörkenäs, om jag inte minns helt fel så var det kallt. Som vanligt.
I juli använde jag min nya Jaro-halsduk så ofta som jag bara fick tillfälle. En hel dag bara låg vi på en brygga i Karvat (Oravais) och stekte. Sen rodde vi runt en närliggande ö också, där vi vinkade åt en naken kvinna som kikade på oss med sin kikare. Så var det Jakobsdagar också, med mycket terasshängande och hemkomst först på morgonkvisten.
I augusti tog vi ut det sista av sommaren med allt vad det innebär. L fyllde också år och vi passade på att hyra Strandis flotabastu för en hel kväll. Det var magiskt.
I september började studierna åter och vi fixade med alltmöjligt program för att välkomna höstens nya gulisar. Jag tackade också ja till att vara ledare för en barngrupp med barn i åldrarna 4-6 år. Jag visste inte vad jag gav mig in på. Sen har vi ju också den legendariska Mariehamnsresan, vad mera behöver jag säga?
Oktober kommer jag alltför bra ihåg men samtidigt inte. Det var nog årets mest förvirrande månad. Österbottniska nationen ordnade Plättfest och i något skede åkte jag också hem för att njuta av höstledighet.
I november var jag mycket fokuserad och lärde mig mycket, både om mig själv och om mina studier. Med början från månadens första dag så fick man i vårt hushåll börja dricka glögg och höra på julmusik. Jag åkte på fiktiv solsemester till Costa del Sode och firade månadens slut med glöggrunda och adventskonsert som sig bör.
December innebar studier från arla morgonstund till sen afton. Senare innebar det också lite juljobb på hallen och allmänt slappande och julfirande med familjen och bästaste vännerna. Året avlutades med att jag än en gång fick inse nya sanningar. Ett lädomens år har 2009 sannerligen varit.

Så, för att summera. Det har varit ett bra år, jag är glad att jag har fått ha det så bra som jag har haft det. Nu hoppas jag att 2010 skulle bli minst lika bra och att det skulle föra med sig något nytt och spännande! :)