insikter

Idag har följande världsomvälvande saker hänt mig (inte i viktighetsordning):

jag har klippt mitt hår för första gången själv (pannluggen) och den ser någorlunda rak ut.
jag har stickat klart två arbeten, en disktrasa och en fin senapsgul halsduk, i vanliga fall blir jag aldrig klar.
jag har för andra veckan i rad fått fem poäng på just biologifrågan i duell i hbl.
jag fick lust att både börja skriva dagbok och blogga igen.

och alla dessa påståenden kan väl på något sätt sägas utgöra en liten förklaring till en insikt som slog mig mot kvällskvisten.

jag har insett att jag kanske är redo att bli vuxen, vilket i sig inte är så värst spektakulärt eftersom det börjar vara ett tag sedan min tonårsperiod. men jag tänker mig att ibland skulle det vara roligt med fast arbete (och lön) och fasta tider och lite ansvar och att man skulle kunna unna sig en lördag utan dåligt samvete.
nu har jag ju i och för sig inte haft dåligt samvete idag, det har hänt för mycket världsomvälvande för att man skall hinna med sånt.

Om att studera

Jag vill berätta om Danmark.
Men först måste jag börja med att berätta att jag har undervisningsfri vecka.
Sammanlagt har jag 11 olika uppgifter som skall skrivas och lämnas in under den här veckan.
När blev det så här? Och varför?

Jag återkommer.

Om konstiga sjukdomar

Idag är jag sjukskriven, inte för att jag har ryggskott, utan bröstbensskott, haha.
Om det nu ens finns något sådant.
Men med den läkarkunskap jag har, så har jag gett mig själv den diagnosen.
Kan inte ligga på sidan eller på mage, och kan inte dra djupa andetag.
Kan bara ligga på rygg i soffan och se på TV och knapra i mig lite piller.

Fast nu borde jag ta mig ut för att uträtta lite ärenden, men är rädd för att stöta på läraren, vars lektion jag missade på morgonen.

Kul och produktiv dag det här, verkligen

Natt på småvägar

Det är lördag natt och jag kör tillbaka från staden.
En hel helg bakom mig med fredagsmys, besök i små lokala klädaffärer, eftermiddagskaffe på ålderdomshemmet, bastubad, förfest i finnbyn och krogbesök i staden.
Jag kämpar för att hålla mig vaken där bakom ratten, bredvid mig har han som jag tycker om redan somnat för länge sedan.
Och det är då jag inser det, att bara i Österbotten, i Sydösterbotten, är himlen aldrig riktigt svart på natten. Den är orange. Orangefläckig och full av stjärnor. Det är fint på något sätt.
Det är kanske tack vare denna riktiga växthuseffekt, som jag orkar hålla mig vaken ända tills jag svänger ner i byn. Sedan sover jag som förtrollad ända tills han kommer hem från jakten följande dag.

Elvaåringen

Känner mig som elva år igen.
Det är lördag eftermiddag och jag sitter vid mitt skrivbord. Bredvid mig på bordet en CD-spelare och radion står på. Jag kunde spendera hela eftermiddagar med att vänta på att favoritlåtarna skulle spelas. Under tiden satt jag och skrev en massa konstiga saker i alla små häften jag hade i skrivbordslådan. Låttexter och olika verser som skulle klottras ner överallt. Kanske svarade jag på något brev ibland, eller gjorde egna så kallade slam och fb:n. Eller så satt jag och hittade på olika historier där huvudpersonerna hade töntiga amerikanska namn, naturligtvis inspirerat av Tvillingarna, Kitty och Sunset Beach.

Skillnaden den här lördagen är att jag istället har en hel Utvandrarna att läsa och skriva uppgifter till. Känns så konstigt moget med tanke på att jag inte känner mig äldre än elva år.

Hur saker ändras, bara över en sommar.

Det är konstigt ibland, hur livet är.
När jag åkte från Åbo i slutet av maj så åkte jag hem för att fira mommos födelsedag.
Och när jag sen åker tillbaka till Åbo, tre månader senare, då finns hon inte längre.

Här är en text som jag skrev en kväll och som jag sedan läste upp på begravningen

Min mommo och jag

Min mommo kunde stundtals vara en rätt så sträng sådan. Det fanns aldrig godis hemma hos henne! Blått xylitoltuggummi i översta lådan till vänster, på sin höjd några halstabletter som vi barnbarn åt som vore det godis.
Min mommo hade också många regler, en av dem var att man aldrig fick klättra högre upp på trappstegen än vad man hade ålder för. Fyraåringen satt alltså stadigt på sitt fjärde trappsteg ända tills han fyllde fem och således fick klättra ett steg högre. Lite fördel av att vara äldst i kusinskaran hade man nog.
Min mommo bakade världens godaste bullar. Men till mitt förtret hann alltid de yngre nappa åt sig de största bullorna. Och varje gång tittade mommo på mig och sa att Lina, nu finns det ju en ny bulle som är den största. Det var hennes livsfilosofi och jag tyckte att det var en jobbig sådan.

Min mommo lärde oss allt möjligt. Hos henne har vi lärt oss att gå, att springa och att skrinna på den lilla plätten av is i skogen bredvid. Jag har lärt mig hur man räknar växelpengar uppåt efter att ha varit kassör vid kaffeförsäljningen på en hundutställning. Jag har lärt mig att vid mommos måste man plocka många ämbar rödvinbär för att kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar till skivan man helst av allt ville köpa. Vid mommos har jag lärt mig att spela piano, eftersom jag tog pianolektioner men vi inte hade något piano hemma. Vid mommos fanns det utrymme och möjligheter att lära sig allt man någonsin behöver kunna.

Min mommo och jag hade åtminstone två gemensamma stora passioner i livet; det där brända lagret ovanpå makaronilådan som smakar så otroligt gott, och så jumppan. Jag minns när jag kväll efter kväll klättrade ner längs med väggarna för att lära mig gå ner i brygga. Mommo berättade och mindes hur sjuk i ryggen hon var efter att ha klarat av det samma. Jag kunde inte tro att det var sant, att min gamla gamla mommo en gång hade kunnat göra så. Jag visste ju inte ens att den rörelsen var uppfunnen på den tiden, när hon med kjol och yllestrumpor plumsade de fem kilometerna genom snön till skolan, eller hur det nu riktigt var. Jag minns också en JKG-fest när mommo vann ett pris. Aktiv medlem, eller liknande, löd utnämningen. Ingen var stoltare än jag. Jag påpekade förstås åt alla, att hon, det där är min mommo. Sanningen var att ingen var stoltare än jag, men ingen annan brydde sig heller nämnvärt om priset som just hade blivit utdelat. För mig var det ändå ett tecken på att min mommo nog var lite häftig.

Min mommo är en viss doft på lakanen som bara fanns i hennes skåp. Min mommo är långa berättelser på kvällarna om hur det var när mamma var liten. Min mommo är sången om månen som vandrar sin tysta ban. Min mommo är skrattet som kan få vilken ilsken tonåring som helst att till sist ge upp och skratta med. Min mommo är potatisjord under naglarna. Min mommo var egentligen allt man kan vara.
Min mommo följde mig till skolan mina allra första dagar och hon följer mina steg vart de än bär. För här finns hon, och här.

I'm back!

Sommarlov i alla ära, men nu är det väl ändå hög tid att ta i bruk bloggen igen.
Men var börjar man riktigt?

Medan jag funderar på det kan ni få se hur ens egobilder förändras under en sommar i kök.
Man fotar inte längre sitt eget fejs, istället knäpper man tusentals foton på sina bakverk för att sedan välja ut det mest representativa.

Låt mig presentera mitt nya jag, kanelbullar:

Teknikångest

Familjen Nyman har äntligen uppdaterat tekniken, numera använder vi också fibernät.
Och snabbt går det!
Men egentligen så är jag ganska trött på teknik hit och teknik dit, man måste hela tiden vara uppdaterad och använda sig av den senaste tekniken, annars fungerar inget. Och man drabbas av nervösa sammanbrott hela tiden.
I samband med denna nya installation skrattade vi åt, att när vi för lite mer än 10 år sedan renoverade och byggde till huset så hade arkitekten planerat in en datorplats. En plats där datorn skulle stå. Vi ägde inte ens en dator. Jag och syster samlade in pengar till en genom att godisstrejka i ett halvår. När vi sedan fick en skulle man ringa upp till internet och om mommo råkade ringa just då och mamma svarade så bröts kontakten och jag blev utkastad från Lunarstorm.
Idag ligger det datorer lite här och där i huset. Sammanlagt har vi väl närmare 9 datorer på 6 personer. Det är helt sjukt.


Bättre var det på 70-talet, peace out!

Svenska språket

Som den lilla språknörd jag är så gillar jag att fundera på hur ord hänger ihop och hur de har utvecklats till att bli de ord som de är.
Och igår när jag just skulle somna kom jag på en möjlig utvecklingskedja till ordet 'här'.
Från söder till norr: schennar, shennar, jennar, jen, ijee, jär, här.

Nu suckar säkert alla åt mig, men åtminstone igår klockan tolv på natten tyckte jag att det var en snilleblixt!

Automatisering

Jag läser på tent än en gång och känner mig rätt så stressad eftersom jag också har en jobbplats där jag skall infinna mig varje dag. Det värsta är kanske också när stressen inte lämnar en i fred när man sover, utan istället gnager den på och man drömmer om en massa saker som man har glömt och saker som går fel.
Men tenten ja, den här gången skall det tentas ett stycke litteraturteori.
Stundtals förstår jag inte alls vad det är jag läser om.
Men en sak har jag börjat inse. Att mitt liv är alltför automatiserat, att de saker jag gör är som om de inte fanns till. Den enda lösningen är att främmandegöra hela verkligheten.