Le fabuleux destin de la Lina

Det finns två filmer som jag desperat känner att jag borde äga i denna sena aftonstund. Den första är Amelie, man blir ju glad och lyrisk bara av att titta på de fina bilderna. Dessutom lär man sig mera franska av att se på den också.

Den andra filmen som nödvändigtvis borde hitta sin plats i min filmhylla är Revolutionary Road. Den är också vacker på sitt sätt, inte alls på samma sätt som den föregående, utan mera för att den lyckas fånga någons verklighet. Det är den hopplösa tomheten och känslan av att inte kunna ge sig av, men att samtidigt inte heller kunna stanna. Hopplös tomhet var ordet.

Ett inlägg som varken var tänkt att innehålla filmrecensioner eller bilder (första gången jag laddar upp bilder, jag lovar, det skall bli oftare i fortsättningen), blev av någon konstig anledning det i alla fall. Egentligen hade jag tänkt skriva något i stil med, Kära dagbok. Denna helg gick jättesnabbt. På lördagen gick jag först på stan med mina vänner och hittade troligtvis min årsfestklänning, som jag skall fara tillbaka och köpa imorgon. På kvällen var jag och spelade spel med ytterligare några vänner och jag förlorade i nästan allt. Jag gick hem i snöstormen och kanske det var på grund av det som det hände något väldigt konstigt. Nu är jag om möjligt ännu mer kaotisk. Hejdå. Din Lina.

Men nu skrev jag ju alltså inte om något sådant, utan om lite andra saker istället.