Jag tycker om barn som ser glädjen även i saker som man normalt inte skall se glädje i. Idag på barnjumppan bara fnissade han när han, i och med att han hade rört på sig i leken spegel, var tvungen att gå tillbaka till det första strecket igen. Senare deklarerade han högt åt mig att det är så jätteroligt att hjälpa till att bära bänkarna då de är så tunga. Då hade vi inte hunnit börja med redskapsbanan ännu, han hade alltså ingen aning om vad som väntade honom.
Idag var näststista dagen av min antibiotikakur. Jag har stora förväntningar på vad som skall hända efter att jag har tagit sista pillret imorgon kväll. Förhoppningsvis kommer jag att bli piggare, mindre pms-aktig och framförallt hoppas jag att det skulle kännas som att gå på skare istället för att pulsa i djupsnö, om ni förstaar va ja menar.
På prosemit imorgon skall jag presentera en undersökning som jag själv har valt ut och som förhoppningsvis har något med det ämne, som jag har valt att skriva om, att göra. Jag har angst till tusen. Har ingen aning om vad undersökningen egentligen undersöker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar