För några dagar sedan såg jag en ung man som stod i ett gathörn och bytte cd-skiva i sin discman, det var fint på något sätt tyckte jag. Att det inte är en självklarhet att man vill ha en ipod, fastän man skulle kunna ha. Flera borde bli som honom tycker jag.
Jag skulle förresten vilja hoppa ännu ett steg tillbaka i tiden, till min walkman som jag hade förtjänat ihop genom att sälja jultidningar i grannskapet. (Jag minns ännu en av granntanterna som, när jag i september månad erbjöd henne att köpa jultidningar, brast ut i ett spontant herregud. Det var nog då den grövsta svordom jag någonsin hade hört, och jag var rädd för henne i flera månader efteråt.) Men ja, jag skulle vilja ta i användning min walkman igen, främst för att jag har så många kasetter som jag så omsorgsfullt har spelat in musik på. Varje lördag satt jag i mitt rum och lyssnade på x3m-listan och tryckte på record knappen när jag anade att det var en bra låt som skulle spelas. Samma låtar hittar man i och för sig på spotify i dessa dagar. Men det är lite för billigt tycker jag. Man skall vara tvungen att kämpa lite för att få höra sin favoritlåt, spola sida upp och ner, vända och vrida på kasetten, för att tillsist inse att det är på den andra kasetten som låten finns.
Blod, svett och tårar och gammalmodig teknik är alltså vägen till lycka tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar