Om jag har tänkt att jag skall göra något som verkar lite märkligt och lite oöverkomligt så kan ni vara säkra på att jag också kommer att göra detta (gäller dock inte skolarbete, tyvärr). Man skulle kunna kalla det för en slags envisa.
Idag satte jag mig på cykeln i vårregnet, med bankkortet i fickan. Tanken var att jag åtminstone skulle få med mig mat hem från min lilla cykeltur. Men tidigare på dagen hade jag tänkt tanken att cykla till och på Runsala utan att titta på kartan först (möt Lina, the daredevil!). Så där sitter jag plötsligt på cykeln, trampar stadiga tramptag och vips cyklar jag över bron till Runsala.
Vad som sedan följde var att jag ibland visste var jag var, oftast inte. Ett tag stirrade jag enorma gäss rakt in i ögonen, ett annat tag var det elegant uppklädda golfspelare som stirrade mig i ögonen och undrade vad sjutton jag gör på deras golfklubb och dricker av deras vatten. (Här var jag mycket osäker, jag trodde att jag skulle vara tvungen att visa upp ett greencard i kassan när jag skulle köpa mig lite vatten).
Över 30 km senare var jag hemma igen.
Mina lungor tackar för att de fick andas normalt, åtminstone för en liten stund. Tillbaka i verkligheten är det inte alls lika lätt, det går knappt alls. Speciellt inte när man gång på gång skall chockeras av människors idioti (inklusive ens egen förstås). Jag frågar bara; att lämna mig ifred, hur svårt kan det va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar