De här senaste veckorna har jag för första gången i mitt liv tror jag, på allvar förstått att det överhuvudtaget förekommer ett s.k. teodicéproblem. Varför händer dåliga saker åt bra människor? Jag har ingen aning, jag bara vet att det händer. Tidigare har det bara varit barnen i Afrika och människorna i tsunamikatastrofen. Eller bara och bara, men det har inte berört mig, jag har inte kännt någon som var där, som har kännt, som har upplevt. Men nu kryper det bara närmre och närmre, och ju närmare det kommer, desto mer övertygad är jag om att dagarna tills min egen katastrof kommer att inträffa är räknade. Min skyddade bubbla som har hållts osprängd i lite på tjugotvå år kommer säkerligen att sprängas innan någon ens har hunnit räkna till tio. Jag känner mig som filifjonkan som väntar på katastrofen, men jag tycker inte om den. Jag väntar inte på den med skräckblandad förtjusning, utan mera med en allvarsam förundran om hur det kommer att vara när den väl drabbar mig.
Missförstå mig inte och tro inte att jag går omkring och har en negativ inställning till livet i allmänhet. Nej, jag är bara förundrad över att jag hittills i mitt liv har kommit så lätt undan.
Nå, det lär väl bli ändring på det inom snar framtid. Fast det hoppas jag ändå inte.
Fotnot: lugnet på bilden är tänkt att symbolisera lugnet före stormen, men man får naturligtvis ha en egen tolkning av den också. Bilden alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar