Mulet

Det är en grå och trist dag, och det ser ut att fortsätta vara en sådan en lång tid framöver. Så varifrån skall man få inspiration till att göra något vettigt när t.o.m. att sy fast halarmärken på sin halare känns som ett oöverkomligt hinder. (det är f.ö. mycket svårt och kämpigt och inte alls det lättaste som står på min to-do lista idag)

Där kom jag med en liten lögn igen, har lagt mig med ovanan att börja ljuga nu också. Det finns ingen to-do lista för idag, det var därför jag klickade upp bloggen istället. Kanske jag borde göra en, för att få lite struktur på dagen.

För att detta nu inte skall bli det mest meningslösa blogginlägg som någonsin har skapats, lägger jag in ett foto på min fina, som kommer rusandes över isen vid villan. Lägg märke till det breda flinet.

Tvivel

Ibland tvivlar man ju nog lite på mänskligheten. Idag har varit en sådan dag.
Det pendlar mellan att jag är arg eller att jag tycker synd om människor som är för korkade för sitt eget bästa. Mest är jag kanske arg, eller snarare besviken.
Ännu mer är jag arg på mig själv för att jag inte förstår att bara släppa och förlåta dumheten. Men man kan inte leva som människa om man alltid bara skall vara förlåtande av sig, ibland måste man ryta till också.
Så det är det jag gör nu; jag ryter till och säger att sluta trampa på mig och sluta pissa mig i ögonen (jätteäckligt uttryck, jag vet).

Jag vill inte, nej jag orkar inte, lyssna på dåliga ursäkter längre.

Say goodbye to sore mucles.. goodbye muscles.

Jag hade glömt bort hur det var att inte träna på en lång tid för att sedan göra det igen, flera gånger under en dag. Aj.

Söndagsljud

Underbara, ljuva söndag!
Vaknade upp i lagom tid under tjockt fluffigt täcke, åt frukost till ljuvligt somriga toner, åkte till IKEA, paradiset, med mor och moster. Det är strålande solsken och jag har köpt lingon- och fläderblomssaft och en bricka med fågelmotiv, som man kan servera saften på. Det ändå som saknas är syrenbersån, stället där fläderblomssaften alltid skall intagas. Men en balkong finns ju. En balkong som snart skall bli pimpad till tusen, med lite tallsåpa och nya stolar skall det nog fixa sig.

Jag sitter och tänker på hur olika ljud påverkar oss, och vad olika ljud betyder. Just nu surrar diskmaskinen på för fullt, och just det ljudet betyder söndag eftermiddag för mig. Man har ätit, plockat undan, snart är eftermiddagskaffet färdigkokat, diskmaskinen diskar sin disk. Allt annat är bara tyst tyst, alla tar det lugnt på sitt sätt, och snart är kaffet färdigt.
Ack ljuva söndag!

Nu återstår bara balkongpimp, för att en balkongfest skall kunna inledas. Sedan är dagen fulländad!

Sol i sinnet

Hurra! Den genom tiderna säkert sämsta kandidatavhandlingen är nu inskickad till en första granskning och uppsatsventilation. Nej, jag tar tillbaka, det var en lögn. Det är ingen kandidatavhandling, det är ett patetiskt försök till att efterlikna en sådan.
Nåväl, det skall bli en kandi av det, men inte mera idag. För nu skall jag ta itu med allt som jag borde ha gjort för åratal sedan. Städa lägenheten, tvätta kläder, organisera, fixa vårfestprogram, tvätta och olja in min cykel, allt sådant som jag så ivrigt, under mina mörkaste timmar igår bara längtade efter att få göra.
Imorgon får jag väl ta tag i kandi-helvetet igen, men tills dess, sol i sinnet - pappren inne!

Den spännande fortsättningen..

Jag ger upp och går hem, kokar en kopp te åt mig och ser på ett avsnitt Friends, eller läser lite i Språktidningen som damp ner i postlådan.
Kanske kommer kandi-helvetet att ordna sig på något sätt, kanske (men det här är bara en teori ännu) kommer jag att orka producera mera text bara jag får sova en liten stund först.
Jag känner mig som världens looser för att jag inte är någon HC-kandiskrivare som orkar sitta i samma datasal i 12 timmar en och samma dag. Bara att inse, produktionen har stannat för idag. Deadlinen är skrämmande nära nu, men jag går rak i ryggen hemmåt och skäms för allt jag inte har kunnat åstadkomma trots att tiden har varit mig given.

To be continued...

Kandiångest del 1000

Alltså på riktigt, vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Klockan är nio på kvällen, jag sitter i skolans datasal och kämpar mot min deadline som närmar sig för varje minut.
Min kropp känns febrig, mitt huvud är tungt som bly och mina ögon är sjuka av att ha stirrat på en datorskärm hela dagen. Just nu sitter jag här och väljer mellan att bita ihop och kämpa vidare, eller bara ge upp och gråta en stund över att allt är så jobbigt och skämmas över att jag inte är duktigare eller bättre än såhär. Kanske är det jag som ger upp för lätt, som inte har förstått att det är såhär man skall bedriva universitetsstudier, med blodsmak i munnen och flimmer för ögonen. Om det är det som är sanningen så vill jag inte vara med längre!
Förresten, glömde att påpeka, mellan allt datorstirrande och tangenthackade har jag spenderat tid i en svettig gymnastiksal med 25 skrikande ungar och försökt leka och springa och skratta och blidka och hoppa och rulla och vara allmänt trevlig och tillmötesgående. Men nu orkar jag inte mera. Ursäkta allt mitt gnäll, men jag orkar inte. Kanske väljer jag att bara gråta en stund, trots alla okända människor som också spenderar sin måndagskväll i Arkens ljuva datasal.
Må detta kandidatskrivande snart ta slut!

Afterwhile...

after a while, after a while
this too shall pass, after a while.
scars will heal, you'll love again
it won't hurt you after a while,
it won't hurt you after a while...

Det är inte lätt när allting är svårt. Och nu flyger det dessutom runt en massa aska i luften, flygplan kraschar och matbutikerna stängs. Allt känns så overkligt, så surrealistiskt. Och mitt i allt detta är man tvungen att sitta och skriva en kandidatavhandling som skall bli något av det bästa man hittills har gjort i sitt liv. Det man har utvecklats till under tre år på universitetet skall nu mätas i antalet skrivna sidor och mängden av hänvisningar man lyckas få intryckt i sin avhandling.
För en vecka sedan sken solen som aldrig förr, sedan började det regna, jag borde ha noterat det. Nu står jag här istället, mitt i den hopplösa tomheten, tillbaka på ruta ett. Jaha, tack nu bara.

Dokumentet

Äntligen har jag skapat ett dokument för min kandidatavhandling. Tänker inte avslöja hur många kb det är ännu, tänker inte heller avslöja när jag har min första deadline för den. Skammen, ni vet, skammen.

Nu väntar tre-kaffet med E, sedan skall jag opponera en annans uppsats och sist men inte minst skall jag gå hem och suga giftet ur ormbettet. Inte lite som står på min agenda idag. Därtill härjar också okänd sjukdom i min kropp. Solen skiner i alla fall och våren är på kommande, det är mycket som är bra.