Jag vet vad som måste göras...

Om man betraktar denna lägenhet just nu så skulle man inte kunna tro att någon har hittat till denna blogg genom att googla städhandskar. Det är ganska så ofattbart egentligen. Undrar om personen ifråga hittade det som han eller hon sökte?
I helgen skall jag plocka ner flyttlådorna från vinden och påbörja packandet. Jag skall flytta ett kvarter österut. Min mor föreslog att jag skulle köpa en pulkka och dra över hela flyttlasset på den. Det kan visa sig vara årets bästa förslag, men det återstår ännu att se.
Hurra det är fredag, borde man väl ännu utbrista i något skede. Men jag vet inte om det är så mycket att hurra för, jag har hela veckans arbete kvar, som jag nu blir tvungen att göra under helgen. Bra tänkt, bra tänkt. Så det blir väl funktionell grammatik nästa nu då (har i och för sig tänkt så redan i två timmars tid) så får jag se vad som händer sen.

Falsk myt 2

Dags att slå hål på ytterligare en myt, nämligen myten om att man i grönländskan skulle ha 100 olika ord som betecknar snö. Det stämmer inte. Däremot kan det bra stämma att grönlänningarna är noggranna med hurudan snön är, och att de därför har en mängd olika beteckningar på snötypen. Det fyller en funktion i deras kultur. I snöfattiga delar av världen är det inte viktigt med sådana definitioner, och därför gör inte heller de språken skillnad på sådant.

Jag kan komma på en hel del olika beteckningar för snö på svenska också

pudersnö
sorbetsnö
manchestersnö
blötsnö
mjuksnö
kramsnö
blidsnö
tösnö
torrsnö

Kommer någon på ännu flera beteckningar för snö i svenskan?

Kandiångest del 2

Jag tycker om barn som ser glädjen även i saker som man normalt inte skall se glädje i. Idag på barnjumppan bara fnissade han när han, i och med att han hade rört på sig i leken spegel, var tvungen att gå tillbaka till det första strecket igen. Senare deklarerade han högt åt mig att det är så jätteroligt att hjälpa till att bära bänkarna då de är så tunga. Då hade vi inte hunnit börja med redskapsbanan ännu, han hade alltså ingen aning om vad som väntade honom.

Idag var näststista dagen av min antibiotikakur. Jag har stora förväntningar på vad som skall hända efter att jag har tagit sista pillret imorgon kväll. Förhoppningsvis kommer jag att bli piggare, mindre pms-aktig och framförallt hoppas jag att det skulle kännas som att gå på skare istället för att pulsa i djupsnö, om ni förstaar va ja menar.

På prosemit imorgon skall jag presentera en undersökning som jag själv har valt ut och som förhoppningsvis har något med det ämne, som jag har valt att skriva om, att göra. Jag har angst till tusen. Har ingen aning om vad undersökningen egentligen undersöker.

Le fabuleux destin de la Lina

Det finns två filmer som jag desperat känner att jag borde äga i denna sena aftonstund. Den första är Amelie, man blir ju glad och lyrisk bara av att titta på de fina bilderna. Dessutom lär man sig mera franska av att se på den också.

Den andra filmen som nödvändigtvis borde hitta sin plats i min filmhylla är Revolutionary Road. Den är också vacker på sitt sätt, inte alls på samma sätt som den föregående, utan mera för att den lyckas fånga någons verklighet. Det är den hopplösa tomheten och känslan av att inte kunna ge sig av, men att samtidigt inte heller kunna stanna. Hopplös tomhet var ordet.

Ett inlägg som varken var tänkt att innehålla filmrecensioner eller bilder (första gången jag laddar upp bilder, jag lovar, det skall bli oftare i fortsättningen), blev av någon konstig anledning det i alla fall. Egentligen hade jag tänkt skriva något i stil med, Kära dagbok. Denna helg gick jättesnabbt. På lördagen gick jag först på stan med mina vänner och hittade troligtvis min årsfestklänning, som jag skall fara tillbaka och köpa imorgon. På kvällen var jag och spelade spel med ytterligare några vänner och jag förlorade i nästan allt. Jag gick hem i snöstormen och kanske det var på grund av det som det hände något väldigt konstigt. Nu är jag om möjligt ännu mer kaotisk. Hejdå. Din Lina.

Men nu skrev jag ju alltså inte om något sådant, utan om lite andra saker istället.

Sen en tid tillbaka

Ute snöar det, allting är bara vitt vitt vitt. Inne hos datakillen lyser en lampa fastän det är länge tills han borde vakna, borde man vara orolig? Hemma hos mig är allt bara kaos; borde börja må bättre snart, borde fundera på vad jag vill göra i sommar, borde ta tag i vardagen igen, borde börja göra något åt kandidatuppsatsen, borde göra något åt alla andra uppgifter som jag har för att jag inte har gått på föreläsningar, borde ringa samtal, borde skicka ut möteskallelse, borde fixa, borde städa, borde laga mat åt mig eller borde ta mig någonstans där jag kan serveras mat, borde göra annat än att stirra ut genom fönstret och nynna med i sångerna som spelas. Men ibland är det bara så svårt att orka göra allt det man borde, det finns inte ens en vilja att göra det, snarare en likgiltighet.

Melissa Horn vet hur hon skall formulera sig:

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Fastlagstisdag

Är det inte typiskt, att när man skall ringa för att säga upp sin internetanslutning så 1) måste man efter en lång väntetid ge upp och byta till den finska betjäningen, för man vet att den telefonkön är mycket kortare 2) efter att man har uttryckt sin önskan om att säga upp abonemanget blir vidarekopplad till saunalahti där de vill berätta om sina fantastiska erbjudanden som man måste binda sig till i två år. FATTA, jag vill säga upp min anslutning, helst inget annat!!

Efter att ha haft en helvetisk dag igår där humöret minst sagt hade nått sitt botten så är jag glad att detta ser ut att bli en helfestlig dag. Min käre far fyller år, det kan jag tyvärr inte fira mer än på avstånd, men så är det ju också fastlagstisdag idag. Jag har just varit på Vårdberget, ätit grillkorv, fastlagsbulle och druckit minttukaakao. Och naturligtvis bevittnat den spännande pulkkatävlingen. ÖN ställde upp med ett fint växthus och tillhörande tomat och gurka, till skillnad från många andra så kom de sig åtminstone i mål. Senare ikväll blir det sedan mera festligheter på S! :)

Nu ska här städas lite innan blivande hyresgäster kommer för att skriva kontrakt!

...

Vissa dagar skulle man bara vilja krypa långt ner under täcket och aldrig komma upp igen. Idag har verkligen varit en sådan dag, men istället var jag tvungen att släpa mig till pedagogikföreläsning och sitta där i fyra timmar. Imorgon skall det bli inte mindre än sex timmar föreläsning, helgen är räddad liksom!
Måste krypa ner under det där täcket nu och hoppas på att världen skulle le lite vänligare åt mig imorgon.

Kryssning

Om fyra timmar åker bilen iväg mot Helsingfors, så att vi skall komma i tid till båten som far till Tallinn. Om tre ynka timmar skall jag alltså stiga upp, fixa morgonmål, platta håret, klä på mig. Och jag har inte ens försökt gå och sova, inte ens försökt.
Tror att jag skall försöka nu, jag tror att jag kommer att tacka mig själv för det senare under dagen.
Men till Tallinn skall vi med hela Östsveas styrelse 2010. För att få umgås med varandra, shoppa lite och hitta på program till Nordisk afton, sådana saker.

Nej nu måste jag sova, godnatt!

Ansökan

The Wedding Singer var förstås en fenomenal musikalupplevelse, den var mycket mycket bättre än jag hade trott. Jag satt och njöt under hela föreställningen, och när publiken efter att ridån hade fallit, reste sig för att hylla aktörerna, så reste jag mig med glädje tillsammans med dem. Samtidigt känner jag nog ett styng av avundsjuka, ja jag erkänner det. Jag skulle vilja kunna sjunga lika bra som de som stod på scenen gjorde, jag skulle vilja ha varit bland dem och dansat för allt vad jag är värd. Jag skulle till och med nöja mig med att kunna sitta bakom och vara en del av orkestern. Men jag kan knappt spela piano längre, jag har glömt hur man gör, jag kan ta några ackord på en gitarr, jag kan spela lite bas, jag kan spela blockfjöjt, jag kan spela en skala på tvärflöjt, jag kan få ljud ur en klarinett, jag kan beat-komp. Så, någon som vill ha mig i sin orkester??

Tillbaka i Åbo är allt som vanligt. Deadlines som är omöjliga att klara av, jumppabarn som det är svårt att få tyst på (de är 28 st!!), dagsprogram som aldrig blir som man tänkt sig. Men ikväll innan jag går och sova skall jag ha gjort klart min uppgift och jag skall ha städat lägenheten så att man kan ha människor att komma och titta på den!

Laleh har trevliga och roliga texter:

Kära Drottning och vår Kung
Kom hit och representera
För här I kylan på vårt torg står ungdomar med flera
Vi har ingenstans att bo
Säg, finns det plats på slottet?
För ett rum kan vi tänkas
Representera folket

Kan polarn Jonny följa med
Han kunde ej betala hyran
För här I stan kanske ni vet
Är hyrorna så dyra
Ja, han sitter på torget
Ja, var är er häst och vagn
Ja, kan ni komma och ta han?
Det vore finemang

Jag gör en bostadsansökan
Gör en bostadsansökan
Kära Drottning och vår Kung
Det här är kärlek inget hat
Det är bara det att jag är jävligt desperat
Efter bostad

Kära Drottning och vår Kung
Säg har ni plats på slottet
Barnen dom vill leka där
Leka fångarna på fortet
Barnens gårdar här I stan
Dom är proppade med bilar
Kan dom komma och leka där?
Bjud på mat och hyra
"Det finns ingen dagis plats"
Ja det svarar personalen
Kanske kunde Konungen
Tänka sig och vakta barnen?

Jag gör en bostadsansökan
Gör en bostadsansökan
Kära Drottning och vår Kung
Det här är kärlek inget hat
Det är bara det att jag är,
Jag är så jävla desperat
Efter bostad

På hemmet där fru Tilda bor
Är personalen få
Säg, har ni plats på slottet
Som fru Tilda kan få
Kära era fögligheter, ja kanske det kan gå
Ni har ju massvis personal på ert slott ändå

Kära Drottning och vår Kung
Kom nu hit och inspektera
Erat fylle fulla trogna folk
Som ni representerar

Jag gör en bostadsansökan
Gör en bostadsansökan
Kära Drottning och vår Kung
Det här är kärlek inget hat
Det är bara det att jag är jävligt desperat
Efter bostad

Fisktvål och stora björnar

Lillebror I är fenomenal på att komma ihåg saker och härma andra människor. Idag påminde han familjen om hur det var när vi var i Bulgarien för tusen år sedan.

Pappa: First I take a fish soap and a big bear. How meny levels?

Det han ville ha var alltså soppa och öl, valutan i landet heter förövrigt levas.

Samtidigt försökte lillebror C övertyga mig om att aldrig flytta från Tavastgatan, jag sade att det är oundvikligt. Han tyckte att jag skulle tänka på alla minnen jag har därifrån och sade att man inte kan flytta tre gånger på tre år, att man måste stadga sig någonstans. För en stund var jag säker på att han var helt allvarlig, men jag vet inte, han sade en massa andra förvirrade saker också.

Sommarångest

Sitter hemma i mitt rum i staden där alla känner alla. Mitt i allt kaos så var det ganska så skönt att bara sätta sig på tåget och glömma vardagen lite. Snart skall vi börja ställa oss här för att fara och se på rockmusikalen The Wedding Singer som har premiär ikväll, enligt alla inblandade lär det bli en fenomenalt bra show, ser mycket fram emot det. 

Dagens största fråga är nog om jag vill vara här också i sommar, och vad skulle jag göra i sådana fall? Vad har jag kompetens till? Vilka jobb kan jag söka? Vilka jobb bör jag söka? Gärna skulle det ju få vara ett som man både trivs med och som ger bra betalt, men sådana lär väl inte finnas har jag förstått. Kanske har jag för höga krav, så att jag i slutändan kommer att vara tvungen att panta flaskor och dela ut reklam en gång i veckan, för att drömjobbet helt enkelt inte existerar.

Säger som Sune: Puh, va jobbigt det här är, puh.