Husfrid

Jag känner att jag på något sätt måste reagera när sambo E på sin blogg börjar berätta om min så kallade äckel-diskhög som står i köket. Man skulle ju kunna ge tillbaka med samma mynt, men jag väljer, för allas skull, att inte göra det denna gång. Istället måste jag bara kort få försvara den såkallade högen. Det är ju knappt en hög. Om man skulle vilja mäta höjden på den så tror jag att man skulle misslyckas. Och alla vet vi ju att kriteriet för en riktig hög är att den skall gå att mätas (som min pappershög exempelvis). Nu skulle jag också, som slutkläm på det hela, kunna hota med att inte diska innan det verkligen har utvecklats till en äckel-hög (jag menar, i nuläget vet jag ju knappt vad det är hon pratar om), men jag tror att jag för husfridens skull skall samla ihop några koppar från skrivbordet och gå och diska lite istället.

Levnadsvisdom

Idag har jag lärt mig två nya viktiga saker. Den ena är att man aldrig aldrig skall spruta något medel på fönsterrutan om det är minusgrader ute. Det stelnar, genast.
Den andra, mer viktiga saken är att man aldrig skall leva och bo med ett öppet ytterfönster. Hörde ni det, aldrig. Om det mot förmodan är så att man lever på det sättet så skall man inte klaga på att det är kallt och dragigt. Jag har levt så. Hela vintern har mitt ytterfönster stått öppet. Hela vintern har jag klagat på att det är kallt och dragigt. Hela hösten klagade jag på att vinden ilade i min ventil, höstvindarna hittade vägen ända in i mitt rum. Nu vet jag orsaken till detta. Mycket pinsamt. Har ingen aning om hur jag skall komma över detta, om det ens går att komma över. Otroligt lycklig är jag ändå över att jag aldrig kom mig för att ringa och be vaktmästaren Henri om hjälp. Det skulle först ha varit pinsamt.

Kom just hem efter att ha skrinnat 8 km (!!) med vän J. Snart blir det "after ski" vid Bremer, måste bara stretcha lite först. Förresten så är detta dagen då tre bra personer fyller samtidigt, Onnenjyvä, I och moffa, det måste ju uppmärksammas lite här på bloggen också tänker jag då. Moffa är äldst av dem alla med sina 82 år, men Onnenjyvä kommer nog inte långt efter hon heller ;) Så, grattis grattis!

Livslögn

I butiken bredvid gymmet finns det rader med tomma VHS-kasetter i hyllorna och på ytterdörrarna hänger en lapp om att det är förbjudet med rullskrinnskor inne i butiken, det känns lite hej på dig nittiotalet. En annan sak som är nittiotal är Jonas Gardells bok Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Det är en riktig nostalgitrip. Samtidigt som den är riktigt obehaglig på sitt sätt. För vem vill väl leva ett liv som bara rinner en ur händerna, där varje dag är den andra lik, och där man inte får leva ut det liv som man egentligen skulle vilja leva. Egentligen är det väl inte detta som är det värsta, utan själva livslögnen, att man ljuger så mycket om att allt är bra, att man tillsist tror på det själv. Obehagligt var ordet, och samtidigt ganska träffande.

Nu måste jag städa min boning, kan bara inte bestämma mig var jag skall börja..

Falsk myt 1

Tillåt mig få slå hål på en myt. Det gäller myten om att man fryser i strumpbyxor och myser i jeans eller andra valfria byxor. Så är det inte. Sanningen är att det är tvärtom. Jag har aldrig aldrig haft så kallt som de gånger som jag iklädd jeans går någonstans på vintern. Den kalla luften smyger sig sakta på och börjar cirkulera innanför byxtyget. Det skulle aldrig hända med strumpbyxor. Vill man alltså ha varmt skall man använda strumpbyxor, vill man mot förmodan frysa så tar man på sig sina jeans.
Andra sanningar idag är att mitt hår nu kan benämnas kaffebrunt, att processen för att få det att se ut så och de produkter som nödvändigtvis behövs för att upprätthålla det så, steg till ett hårresande tresiffrigt tal, och att jag, efter gårdagens första styrelsemöte, tror att det kan bli ett mycket bra styrelseår.

Jag tror att jag skall börja slå hål på myter oftare och inte bara sitta tyst utan att protestera. Det känns som om jag gör hela samhället en stor tjänst.

Prinsesskex

Jag har i princip gjort allt som skulle göras idag, förrutom att sortera alla papper. Löste problemet just genom att kasta några klädesplagg på den. Så nu syns den inte längre, simsalabim liksom. Ska kanske ta itu med den imorgon istället.
En liten varelse fyllde hela sex år idag och ville fira genom att bjuda på prinsesskex åt hela sin jumppagrupp. Jag som ju är på sträng sockerdiet (man får smaka om det är någon som fyller år och den personen verkligen skulle bli sårad om man inte tog av det som bjöds) tyckte att de rosaskimrande kexen såg lockande ut och att de på något sätt skulle kunna bidra till gruppsammanhållningen (en massa ballerinor som sitter i ring och slickar bort glasyren först - en riktig stund av gemenskap), gick med på det hela. Nu är jag rädd att jag har förstört deras barndom och att de alla vid fjortonårsålder kommer att lida av fetma och ett sjukt sockerberoende. Alternativt att vi kommer att vara tvugna att sitta och knapra på kex hela vårterminen för att alla barnen plötsligt blir fem eller sex fingrar gamla.

Min morgon

Klockan är 23.40 och jag ligger och slötittar på Min Morgon. Jag vet inte, men det är något i den kombinationen som inte känns riktigt rätt.
Efter en dagen-efter-dag idag (som dock spenderades på ett fabulöst sätt i vinterlandskap med köttgryta, julgransplundring och kortspel) skall jag satsa på att ha en effektiv dag imorgon. Den effektiviteten bör inbegripa hårtvagande, läsning av dramer, föreläsning om textanalys, dansande, jumppa med barn och sist men inte minst ordnande av papper i nyinköpta mappar. Den sista punkten är som ett slags everest för mig (helt bokstavligen alltså, högen har växt till sig och mäter nu 0,5m) jag bara suckar vid tanken.
Om jag överlever får jag gå och färga håret på onsdag, skall inte tänka på något annat under klättringen. Kaffebrunt skall det bli, än en gång.

Första gången

I kampen mot sockret kommer jag på mig själv med att köpa nästan vilka slags frukter som helst. Det slog mig när jag stod böjd över roskisen och skalade min apelsin, att detta har nog aldrig hänt förr. Seriöst så tror jag att det var första gången i mitt liv som jag har köpt apelsiner åt mig själv. Så, nu är det gjort och jag är en erfarenhet rikare. Känns inte så värst speciellt egentligen.
Min vardag präglas tydligen just nu av "första gången händelser", för jag var med om en annan sådan idag också. Mitt gymkort aktiverades på nytt idag efter att ha haft jullov i lite mer än en månad (ah, känslan av att vara tillbaka, doften, ljudet, brädan framför mig och hantlarna på sidan om och bastun, framförallt bastun, kan inte förstå varför jag hade så svårt att släpa mig dit i höstas). Och för första gången sedan jag blev medlem där så pratade någon som jag inte känner med mig, alltså vi hade verkligen en diskussion. Jag hör ju nu själv i efterhand hur sad det låter. Men oftast så har alla där så bråttom och är så fokuserade på det som de gör att det inte är mer än artighetsfraser som utbyts. "anteeks" "onks tää sun" "onks paikkoja vts:ään enää"
Men detta var alltså en diskussion, som pågick ända tills passet skulle börja, då var vi tvugna att fokusera igen. Jag skall nog återvända dit snarast möjligt, det var trevligt att vara tillbaka och det tog inte alls så länge att cykla dit och var inte alls så tungt som jag hade föreställt mig. Hurra!

Kandiångest del 1

Gick just till butiken iförd fleecekaliser. En längre topp skylde övredelen av dem, så att det på långt håll såg ut som svarta tights. På nära håll såg det nog precis ut som det de i själva verket är, kalsonger i fleecetyg. Detta bevisar dock ytterligare mina nya slakasbyxors överlägsenhet gentemot de rosa grisbyxorna. Iklädd dem finns det ingen tvekan om att ombyte måste ske vid affärsbesök, även om det är ett sista minuten sådant. Dels för min egen skull, dels för hela resten av mänskligheten. Med de nya slakasbyxorna kände jag mig däremot nästan attraktiv, nästan så att jag skulle ha kunnat gå längre än de tjugo metrarna till Puhakka.
Förövrigt kan jag konstatera att jag har kandiångest, big time. Ikväll skall min skiss vara inlämnad, men jag har svårt att få ordning på mina tankar och planer. Jag har också utvecklat ett nästintill sjukligt sockerberoende som jag försöker bota genom att enbart äta fruutsche. Det går inte så bra med tanke på den ovannämnda ångesten. Får väl ta nya tag när skissen är inlämnad. I värsta fall först när kanden är inlämnad. Självdiciplin till tusen alltså.

Kielletty hedelmä

Idag gjorde jag något halvt förbjudet, något som jag inte borde ha gjort.
Där stod jag framför hyllan, tog en av papperslapparna som är ämnade för just det som jag var påväg att göra. Tvekade knappt en sekund och sprayade sedan lappen full av doften, det rann över på min högra hand av den också. Sedan låg jag där, slagen till marken av den starka doften, allt vad den innebär. När jag kom hem försökte jag skrubba bort den från handen, det gick inget vidare. Nu är jag i stort behov av kaffebönor för att neutralisera doften i mina luftvägar, snart kan jag knappt andas längre. Lappen ligger fortfarande kvar i jackfickan och doftar, och varje gång jag närmar mig den blir jag slagen igen och igen och igen. Ändå kan jag knappt låta bli, jag är så fascinerad av allt vad hjärnan kopplar ihop med den futtiga lilla pappersbiten. Måste göra mig av med den, måste försöka kämpa mig upp från golvet igen, måste sluta dofta på förbjudna dofter.

Tillbaka till verkligheten

Idag kom jag tillbaka till studiestaden. Efter en hysterisk packningssession (fyra väskor i vilka jag slänger ner allt som kommer i min väg och som ser ut att tillhöra mig) åt jag mammas goda söndagslunch och pirkkas goda glass-sorbeish efterrätt och satte mig sedan i en bil med slutdestination Åbo. Någonstans på vägen somnade jag, och när jag sedan vaknade igen var vi redan framme i Åbo.
Duktiga jag har nu redan packat upp och organiserat innehållet från två av de fyra väskorna. Två återstår; en mycket oorganiserad ikeakasse och ett mer organiserat, låt oss kalla det, handbagage. Så nu tar jag mig, för att jag har varit så ovanligt flitig och packande idag, en välbehövlig paus med internetsurfande, doftljus, marsipante, fleecekaliser och mysigaste stickade koftan. (Ja, fleecekaliser är som så den nya slakasbyxan, de konkurrerar till och med ut grisbyxorna, och det är inte lite det. De är liksom tajta, men inte obekvämma, och tunna, men mycket varma. Vad mer kan man begära av ett par byxor? Dessutom ser de nästan snygga ut, på långt håll i alla fall)

Dagens hissa: Det är kallt och det finns tillräckligt med snö i Åbo. För ja kära läsare, jag uppskattar och tycker om kyla. Nu när temperaturen har stigit över -10 grader så känns det nästan äckligt varmt. Ge mig mera minusgrader!
Dagens dissa: Att man har för mycket saker och för lite förvaringsutrymme. Mitt rum såg inte ut som ett sådant som behövde en invånare med fyra extra väskor. Och kikade man in i mitt klädskåp kunde man inte gissa att det tillhörde en som har varit borta i tre veckor. Jag har ett problem.

År 2009

Bättre sent än aldrig, och har man lovat så har man. Det är svårt att summera det gångna månaderna på några få meningar. Dessutom har jag svårt att minnas vad jag har gjort, jag har varken tillgänglighet till foton eller kalender. Och minnet, ja minnet det sviker ibland.

Jag välkomnade det nya året 2009 längs med gatorna i Skata. Somliga sköt raketer som galningar, en raket smällde i samma ögonblick som den landade på ett plåttak. Jag minns att vi spelade Alias på seinon. Jag och L var par och regerade hela spelet, dessutom fick vi användning för de två klurigaste insiderförklaringarna vi någonsin har kommit på. Och så inleddes januari månad.
I februari var det mycket jobb med den nya styrelsen och vi ordnade nordisk afton, i samma veva hade jag angenämt stockholmsbesök.
I början av mars återsåg jag åreskogarna och förälskelsen växte sig starkare. Denna gång var I också med och barndomens tre slalomvänner var därmed återförenade.
I april öppnade jag fönstret och överkonsumerade Pirkkas Amppari isglass. Däremellan var det också tävlingar på olika orter varje veckoslut. Hela månaden avslutades naturligtvis med vappen med tillhörande picnicar, sång på vårdberget, fastnande i hiss, minglande i eftersläppkö och senare också eftersläpp.
I maj tokpluggade jag och fick det nästhögsta vitsordet i en kurs som jag egentligen bara hade läst till via wikipedia. Jag låg flera dagar längs med åstranden och tog viktiga beslut. Slutligen tog jag och E tag i städningen av vår lägenhet inför sommaren. Det var en fin dag med våra favoritlåtar, gula städhandskar, skumppa och hese-mat.
I juni fyllde jag och ställde till med födelsedagsfest. Jag började än en gång jobba på hallen. Midsommaren firades både i Larsmo och i Pörkenäs, om jag inte minns helt fel så var det kallt. Som vanligt.
I juli använde jag min nya Jaro-halsduk så ofta som jag bara fick tillfälle. En hel dag bara låg vi på en brygga i Karvat (Oravais) och stekte. Sen rodde vi runt en närliggande ö också, där vi vinkade åt en naken kvinna som kikade på oss med sin kikare. Så var det Jakobsdagar också, med mycket terasshängande och hemkomst först på morgonkvisten.
I augusti tog vi ut det sista av sommaren med allt vad det innebär. L fyllde också år och vi passade på att hyra Strandis flotabastu för en hel kväll. Det var magiskt.
I september började studierna åter och vi fixade med alltmöjligt program för att välkomna höstens nya gulisar. Jag tackade också ja till att vara ledare för en barngrupp med barn i åldrarna 4-6 år. Jag visste inte vad jag gav mig in på. Sen har vi ju också den legendariska Mariehamnsresan, vad mera behöver jag säga?
Oktober kommer jag alltför bra ihåg men samtidigt inte. Det var nog årets mest förvirrande månad. Österbottniska nationen ordnade Plättfest och i något skede åkte jag också hem för att njuta av höstledighet.
I november var jag mycket fokuserad och lärde mig mycket, både om mig själv och om mina studier. Med början från månadens första dag så fick man i vårt hushåll börja dricka glögg och höra på julmusik. Jag åkte på fiktiv solsemester till Costa del Sode och firade månadens slut med glöggrunda och adventskonsert som sig bör.
December innebar studier från arla morgonstund till sen afton. Senare innebar det också lite juljobb på hallen och allmänt slappande och julfirande med familjen och bästaste vännerna. Året avlutades med att jag än en gång fick inse nya sanningar. Ett lädomens år har 2009 sannerligen varit.

Så, för att summera. Det har varit ett bra år, jag är glad att jag har fått ha det så bra som jag har haft det. Nu hoppas jag att 2010 skulle bli minst lika bra och att det skulle föra med sig något nytt och spännande! :)