Boksommar del 2

Dagens sämsta beslut:
Att jag, bara för att jag läste ut den dåliga boken igårkväll (låt mig påminna er om dess dålighet än en gång!) trodde att jag inte skulle behöva ta med mig någon ny bok när jag for ut på jobb. Så här sitter jag nu och suktar efter nästa litterära upplevelse. Och överallt, vart jag än kastar min blick här på nätet, så ser jag boktips efter boktips efter boktips.
Varför inte läsa några av de böcker som redan finns här ute på ön, kan man ju fråga sig?
Vi har ju t.o.m. upprättat en egen bokhylla, jag och min kollega E-L. Nä, för endera är det skönhetstips från 1987, finska förkortade versioner av engelskspråkiga romaner (ja, det är sant, det existerar!), eller så är det E-Ls böcker på ryska av vilka jag förstår nada!

Kan bara konstateras, min boksommar är en rad av besvikelser hittills.

Boksommar

Ni kanske vet känslan, när man har stridit hårt och envist för något, stått upp för den saken, verkligen gjort sitt yttersta för att andra skall tycka på samma sätt som en själv.

Så nu frågar jag bara dig Paolo Coelho, hur tänkte du när du författade Zahiren?

Här har jag stått upp för dina böcker, tyckt om dem, varit fascinerad av dem och försökt få andra att förstå allt det fantastiska. Och så har du skrivit en bok som Zahiren.

En märklig, nästan självbiografisk bok som försöker, med betoning på försöker, vara djup. Det finns ingenting speciellt mänskligt i den och dialogerna som personerna i boken för, är som tagna ur en såpopera. Bara att såpoperor aldrig ens har försökt låtsas vara djupa för att sälja bättre.

Ja, jag måste erkänna att jag är lite besviken. Jag som stod upp för dig.

Men Elva minuter, av samma författare, den är bra!

Mitt nya jag, typ

Möt Lina, biologen!

I dagens avsnitt, sileshår:

En köttätande växt som växer kring träskmarker. Mycket små växter som växer tillsammans i större kolonier. Lägg märke till flugorna som har fastnat i växternas gap. När de drar ihop sig för att sluka sitt byte så påminner de verkligen om de köttätande växterna som finns med i Kometen kommer.

Fortsättning följer på denna spännande serie om naturens underverk!

Och nu gör ingenting ont

nu är du rik utan nånting alls
för mjukhet kan komma ur sorg.
det är så stort att du kan ge så.
om du ger allt, ej för att få, så blir du hel.

du vandrar längs en hård lång väg
och även om du föll, reste du dig upp igen.
på nåt vis så lämnar du ditt hat till slut.
och nu gör ingenting ont.

du förlåter dom, som gjort dig så illa.
men hatet kan komma ur sorg.
det är så stort att du kan ge så.
nu ger du allt, ej för att få, och du blir hel.

och nu gör ingenting ont.

du vet att om du ger, så blir du hel.
och om du får och om du ger.
ja, om du får så blir du hel.

- nina ramsby, martin hederos

Så vackra toner, så träffande ord. Hela deras album är fyllt av ljuva jazztoner och välskrivna texter. Men jag fastnade för denna första låt, om hat, om att falla och om att kunna förlåta. Gränserna mellan just hatet, mjukheten och sorgen är sällan, eller skall vi säga aldrig, knivskarpa.

Usligheter

Den mest påtagliga födelsedagspresent som jag fick var en dunderförkylning. Är sjuk i hela kroppen och känner mig sådär lagom fräsch när jag går omkring och snyter mig varannan minut.

Allting blir bara tusen gånger eländigare än vad det egentligen är när man är sjuk.

Idag trodde jag för en stund, helt på fullaste allvar alltså, att hela sommaren kommer att vara precis som denna dag. Med andra ord, sjukdom, jobb, jobb, jobb, inte en enda ledig stund, grått och trist, blåsigt och regnigt, inställda biobesök p.g.a. just sjukdom och trötthet. Och jag längtade så bort till någon annan verklighet.

Men sedan så kom jag på att det ju faktiskt bara är denna dag som inte visar sig från sin, hur skall man diplomatiskt uttrycka det, riktigt bästa sida.

Mitt sommarlov har ju redan hunnit se såhär idylliskt ut t.ex.:

och vädret har ibland varit såhär strålande:

och stundvis har jag varit just såhär lycklig:

Festligheter

Någon nämnde en flaska vitt.

Sedan stod vi där, alla vuxna i familjen, och för en liten stund kändes det som att det inte var så huvudlöst mycket kvar att göra inför det stora kalaset.

Det var det godaste glaset vitt som hade intagits på länge, Ruffino Orvieto, så var den dryckens namn. 

Nu släcks snart lamporna, dammsugaren suger sitt sista korn damm, bordet är dukat, maten är fixad, naglarna är lackade, skjortan struken, vimplarna sydda, instrumenten stämda. 

Nu hoppas vi bara på sol och inget regn.

Det känns nästan roligare än inför min egen studentfest, mer förväntansfullt. 

Det är något magiskt med fester där alla har tänkt och så många har kommit.

Tentläsning

Hela våren har jag gått och avundats alla de som har fått avsluta en kurs genom att skriva tent. Jag har förbannat alla kurser där man skall skriva inlämningsuppgifter, slutarbeten och annat. Uppgifter där man inte kan annat än att försöka överprestera. Misslyckas man i en tent kan man alltid skylla på att man inte har läst tillräckligt, misslyckas man med ett inlämningsarbete är man helt enkelt ointelligent. Med detta sagt förstår ni pressen då 99% av kurserna har examinationsformen inlämningsuppgifter!

MEN! Imorgon skall jag skriva en tent. Som jag måste klara för att få ett hygienpass. Man skulle ju kunna tro att jag är eld och lågor över detta, men inte! Nej, istället slösurfar jag på Facebook, läser alla bloggar jag känner till och kommer på att t.o.m. uppdatera min egen.

Så snälla någon, ge mig lite tentläsningsiver! För jag är beredd att ta tillbaka mitt tidigare påstående om tenter; Om man inte kommer igenom en tent som handlar om hygien och sunt förnuft så är man helt enkelt korkad.

Må detta tillstånd av icke-engagemang lösa sig snarast!