Imorgon börjar sommarjobbet på allvar! Jag var ute på ön halva gårdagen och försökte lära mig stället; öns historia, sjöfart, fågelarter, istidalämningar, öns unika växtlighet, att hissa och hala flaggan, mangeln, kassan, trucken, båten, bryggan, farleden, grisarna (som i bullar), lunchen, städskrubben, gräsklipparen, skafferiet, var sak på sin plats och över allt annat, att ha en serviceinriktad inställning till allt och alla. Men imorgon gäller det alltså. Då är det önskvärt att jag är självgående och ser vad som måste ses och gör vad som måste göras. Det skall bli roligt. Jag är helt ärligt riktigt förväntansfull inför det mesta.
Det bästa av allt, jag älskar doften av hav, känslan av bara fötter på varma klippor och en rak horisont så långt ögat kan nå.
Det töntigaste av allt är väl att jag naivt tror att detta skulle kunna vara lösningen på allt, att få sitta och stirra ut över horisonten och andas saltluft i mina lungor. Men man måste väl få hoppas lite ibland?
Nu måste jag ändra på min dygnsrytm och gå och lägga mig innan midnatt. Jag, stackars lilla studerande är inte van med kroppsligt arbete från morgon till kväll.
måndag 31 maj 2010
onsdag 26 maj 2010
...
it's only pain
it only hurts
i'm only down on the floor where i've been before
and i'll be here again, though it hurts to loose you
it's only pain.
we went so far
we flew so high
now it's not easy to watch it die
to just let go
and not ask the reason why
but it don't matter anymore.
it's only pain
it only hurts
i'm only down on the floor where i've been before
and i'll be here again, though it hurts to loose you
it's only pain.
it's not my style
it's not my way
to see the future in shades of gray.
though i still can't bring myself to say
that you don't matter anymore
it's only pain
it only hurts
i'm only down on the floor where i've been before
and i'll be here again, though it hurts to loose you
it's only pain.
- Katie Melua
Ja, så att. Bra dag det här.
torsdag 13 maj 2010
Balkongen
Klockan är över elva på kvällen och här sitter jag igen, på balkongen, och dricker mitt kvällste. Utöver att sommaren nu officiellt är här (om man ser på mina rosa naglar), så är det nu också officiellt att jag har flyttat ut på balkongen. Borde man göra adressänding månne?
Vän H ringde just och berättade att vi tydligen skall ha picknick på simstadion i Hesa imorgon. Det är alltså nu som Beach 2010 inleds med gänget, jag gillar skarpt! Synd bara att jag inte har hunnit införskaffa världens finaste bikini ännu.
Jag som hade tänkt vara tråkig och ligga hemma under täcket i helgen, men det här blir nog en bra helg, den har alla förutsättningar att bli det i alla fall!
Vän H ringde just och berättade att vi tydligen skall ha picknick på simstadion i Hesa imorgon. Det är alltså nu som Beach 2010 inleds med gänget, jag gillar skarpt! Synd bara att jag inte har hunnit införskaffa världens finaste bikini ännu.
Jag som hade tänkt vara tråkig och ligga hemma under täcket i helgen, men det här blir nog en bra helg, den har alla förutsättningar att bli det i alla fall!
Kampen
Igår doftade jag sommar för första gången i år. När solen hade gått ner bakom hustaken satt jag ännu kvar på balkongen och lackade mina naglar i barbierosa nyans. Jag är nu officiellt beredd på sommar! Senare på kvällen tittade jag och min fina vän på ishockey och filmen Closer.
Tidigt idag på morgonen väcktes jag av min far som ringde och meddelade att nu är det katastrof och kris och allt annat på k hemma hos oss. Dit for det, tänkte jag då. Jag hann vara glad och nästintill lycklig i en halv dag, sedan slog katastrofen till. Det visade sig att det bara var min egensinniga lillasyster som hade låtit tatuera sig i största hemlighet. Så den glada och lyckliga perioden kunde lugnt fortsätta hemma hos mig.
Och nu sitter jag här, på balkongen igen. Låter mitt nytvättade hår soltorka. Bättrar på solbrännan från igår. Väntar på att isglassen skall stelna i fryen, att en vän skall komma på besök. Imorgon och på lördag får jag besöka huvudstaden och Borgå stad med några andra fina vänner.
Jag har mycket att vara glad över, att må bra över, att skratta åt, att vara tacksam för. Ändå ändå ändå så är det oftast tusenkilostyngderna som hänger på mina axlar som tar hem segern. Men idag skall jag göra allt för att skrattet skall övervinna tårarna, så är det bara!
Tidigt idag på morgonen väcktes jag av min far som ringde och meddelade att nu är det katastrof och kris och allt annat på k hemma hos oss. Dit for det, tänkte jag då. Jag hann vara glad och nästintill lycklig i en halv dag, sedan slog katastrofen till. Det visade sig att det bara var min egensinniga lillasyster som hade låtit tatuera sig i största hemlighet. Så den glada och lyckliga perioden kunde lugnt fortsätta hemma hos mig.
Och nu sitter jag här, på balkongen igen. Låter mitt nytvättade hår soltorka. Bättrar på solbrännan från igår. Väntar på att isglassen skall stelna i fryen, att en vän skall komma på besök. Imorgon och på lördag får jag besöka huvudstaden och Borgå stad med några andra fina vänner.
Jag har mycket att vara glad över, att må bra över, att skratta åt, att vara tacksam för. Ändå ändå ändå så är det oftast tusenkilostyngderna som hänger på mina axlar som tar hem segern. Men idag skall jag göra allt för att skrattet skall övervinna tårarna, så är det bara!
tisdag 11 maj 2010
En kort verklighetsflykt
Om jag har tänkt att jag skall göra något som verkar lite märkligt och lite oöverkomligt så kan ni vara säkra på att jag också kommer att göra detta (gäller dock inte skolarbete, tyvärr). Man skulle kunna kalla det för en slags envisa.
Idag satte jag mig på cykeln i vårregnet, med bankkortet i fickan. Tanken var att jag åtminstone skulle få med mig mat hem från min lilla cykeltur. Men tidigare på dagen hade jag tänkt tanken att cykla till och på Runsala utan att titta på kartan först (möt Lina, the daredevil!). Så där sitter jag plötsligt på cykeln, trampar stadiga tramptag och vips cyklar jag över bron till Runsala.
Vad som sedan följde var att jag ibland visste var jag var, oftast inte. Ett tag stirrade jag enorma gäss rakt in i ögonen, ett annat tag var det elegant uppklädda golfspelare som stirrade mig i ögonen och undrade vad sjutton jag gör på deras golfklubb och dricker av deras vatten. (Här var jag mycket osäker, jag trodde att jag skulle vara tvungen att visa upp ett greencard i kassan när jag skulle köpa mig lite vatten).
Över 30 km senare var jag hemma igen.
Mina lungor tackar för att de fick andas normalt, åtminstone för en liten stund. Tillbaka i verkligheten är det inte alls lika lätt, det går knappt alls. Speciellt inte när man gång på gång skall chockeras av människors idioti (inklusive ens egen förstås). Jag frågar bara; att lämna mig ifred, hur svårt kan det va?
Idag satte jag mig på cykeln i vårregnet, med bankkortet i fickan. Tanken var att jag åtminstone skulle få med mig mat hem från min lilla cykeltur. Men tidigare på dagen hade jag tänkt tanken att cykla till och på Runsala utan att titta på kartan först (möt Lina, the daredevil!). Så där sitter jag plötsligt på cykeln, trampar stadiga tramptag och vips cyklar jag över bron till Runsala.
Vad som sedan följde var att jag ibland visste var jag var, oftast inte. Ett tag stirrade jag enorma gäss rakt in i ögonen, ett annat tag var det elegant uppklädda golfspelare som stirrade mig i ögonen och undrade vad sjutton jag gör på deras golfklubb och dricker av deras vatten. (Här var jag mycket osäker, jag trodde att jag skulle vara tvungen att visa upp ett greencard i kassan när jag skulle köpa mig lite vatten).
Över 30 km senare var jag hemma igen.
Mina lungor tackar för att de fick andas normalt, åtminstone för en liten stund. Tillbaka i verkligheten är det inte alls lika lätt, det går knappt alls. Speciellt inte när man gång på gång skall chockeras av människors idioti (inklusive ens egen förstås). Jag frågar bara; att lämna mig ifred, hur svårt kan det va?
söndag 9 maj 2010
Längtan
Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad.
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad.
Jag skulle inte ha så bråttom med att hitta nån ny, jag är rätt mycket mig själv, precis som du.
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu.
Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va.
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha.
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du.
Jag skulle pröva mina läppar mot någon annan om du lämnade mig nu.
Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans.
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams.
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förrut någonstans.
Jag antar det finns någon du skulle ringa om jag inte fanns.
Jag kanske skulle leta upp någon yngre som en fjäder i hatten.
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten.
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du.
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu.
- Lars Winnerbäck o. Miss Li
En sommar när vi var yngre steg vi upp mitt i natten, gick barfota ut, andades nattluft och balanserade på mittlinjen på den största väg vi kunde komma över. Jag vet inte varför, men i den stunden gjorde det oss mer levande, mer fria. Vi var sommarbarn. Jag längtar efter att vara ett sommarbarn igen, att vara fri, levande. Men skulle jag gå utanför dörren barfota och iklädd vitt nattlinne med tre ädelstensaktiga knappar frampå (jag sitter alltså inte och beskriver min klädsel just nu obs, obs! utan hur jag såg ut den gången för länge sedan), så skulle man anta att jag är galen.
En mer rimlig längtan är väl kanske det att jag längtar efter att få stiga upp imorgon och tvaga mitt ack så smutsiga hår.
(Om ni nu funderar på hur sjutton låttexten och texten nedan hänger ihop med varandra så kan jag bara meddela att det gör de inte! Låten spelas varje dag hemma hos mig, texten utgår från vad jag började tänka på när jag hörde låtens första strof. Bara så att.)
Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad.
Jag skulle inte ha så bråttom med att hitta nån ny, jag är rätt mycket mig själv, precis som du.
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu.
Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va.
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha.
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du.
Jag skulle pröva mina läppar mot någon annan om du lämnade mig nu.
Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans.
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams.
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förrut någonstans.
Jag antar det finns någon du skulle ringa om jag inte fanns.
Jag kanske skulle leta upp någon yngre som en fjäder i hatten.
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten.
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du.
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnade mig nu.
- Lars Winnerbäck o. Miss Li
En sommar när vi var yngre steg vi upp mitt i natten, gick barfota ut, andades nattluft och balanserade på mittlinjen på den största väg vi kunde komma över. Jag vet inte varför, men i den stunden gjorde det oss mer levande, mer fria. Vi var sommarbarn. Jag längtar efter att vara ett sommarbarn igen, att vara fri, levande. Men skulle jag gå utanför dörren barfota och iklädd vitt nattlinne med tre ädelstensaktiga knappar frampå (jag sitter alltså inte och beskriver min klädsel just nu obs, obs! utan hur jag såg ut den gången för länge sedan), så skulle man anta att jag är galen.
En mer rimlig längtan är väl kanske det att jag längtar efter att få stiga upp imorgon och tvaga mitt ack så smutsiga hår.
(Om ni nu funderar på hur sjutton låttexten och texten nedan hänger ihop med varandra så kan jag bara meddela att det gör de inte! Låten spelas varje dag hemma hos mig, texten utgår från vad jag började tänka på när jag hörde låtens första strof. Bara så att.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)