Efter att mentalt ha luggigt i fosterställning i närmare fyra dagar beslöt jag mig för att stiga upp.
Allt som behövs för ett liv är lite filmtittande med vänner, att man stiger upp på morgonen då solen väcker en, att tillsammans med hundratals andra heja på hemmalaget, att dricka kaffe efter maten, att läsa en bok med fängslande handling, att få vråla med i låtar fastän man inte kan texten och att organisera in sitt liv i mappar.
Jag tror att det är så enkelt egentligen. Precis så enkelt och precis så svårt.
För vad gör man de dagar då solen inte väcker en och då kaffet är slut?
När inget plötsligt spelar någon roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar