Vägen till lycka

För några dagar sedan såg jag en ung man som stod i ett gathörn och bytte cd-skiva i sin discman, det var fint på något sätt tyckte jag. Att det inte är en självklarhet att man vill ha en ipod, fastän man skulle kunna ha. Flera borde bli som honom tycker jag.
Jag skulle förresten vilja hoppa ännu ett steg tillbaka i tiden, till min walkman som jag hade förtjänat ihop genom att sälja jultidningar i grannskapet. (Jag minns ännu en av granntanterna som, när jag i september månad erbjöd henne att köpa jultidningar, brast ut i ett spontant herregud. Det var nog då den grövsta svordom jag någonsin hade hört, och jag var rädd för henne i flera månader efteråt.) Men ja, jag skulle vilja ta i användning min walkman igen, främst för att jag har så många kasetter som jag så omsorgsfullt har spelat in musik på. Varje lördag satt jag i mitt rum och lyssnade på x3m-listan och tryckte på record knappen när jag anade att det var en bra låt som skulle spelas. Samma låtar hittar man i och för sig på spotify i dessa dagar. Men det är lite för billigt tycker jag. Man skall vara tvungen att kämpa lite för att få höra sin favoritlåt, spola sida upp och ner, vända och vrida på kasetten, för att tillsist inse att det är på den andra kasetten som låten finns.
Blod, svett och tårar och gammalmodig teknik är alltså vägen till lycka tror jag.

Kaffepaus

Jag hade lyckats förtränga att det är ikväll som jag skall sitta på pedagogikföreläsning mellan klockan fyra och åtta. Det var mitt fantastiska synminne som räddade mig när jag med slutna ögon försökte komma ihåg vad som står i min kalender denna vecka (jag har fått en sjukdom som gör att det är jättejättejätte tungt att gräva fram kalendern ur väskan, vet inte vad den kallas dock). Så att, pedagogikens magiska värld, here I come!

På något sätt inbillade jag mig då jag vaknade på morgonen att detta skulle bli en helt fenomenal dag. Med nytvättat hår och solens värmande strålar i ansiktet skulle jag erövra världen, eller något liknande. Det visade sig inte riktigt bli en sådan dag idag heller. Kanske imorgon istället. Skulle jag ha all tid i världen så skulle jag gräva ner mig djupt under mitt täcke och invänta den dagen. Men nu har jag ju inte det, I'd better keep on walking, med eller utan solstrålar i ansiktet.

Efter festen

51 personer på 59 kvadratmeter, så var situationen i vår lägenhet i lördags. Min deadline för uppackandet av alla flyttlådor var tydlig, på lördag skulle inflyttningsfesten hållas.
För ovanlighetens skull klarade jag av att hålla en deadline. Heh, det säger kanske en del om mig.
Det blev en verkligt lyckad fest med 51 gäster, kladdkaka, estnisk bålblandning, tunnbrödsrullar och kvällens höjdpunkt (enligt mig då): mete. Lyckan var stor bland alla deltagande som fick lakritsstänger, mariannekarameller, döskalleklistermärken och informationsblad om alkoholkonsumtion från Alko. Vissa lyckligt lottade kunde även hitta tuc-kex, morötter eller miniatyr-Vana Tallin flaskor när de väl fick napp. Själv hittar jag klistermärken utspridda överallt i lägenheten, det senaste hittades fastklistrat på ett blomblad. Det blir spännande att se var jag hittar följande märke.
Glömde jag förresten att nämna att vi bl.a. fick ett biljardbord i inflyttningspresent. Lyckan var stor här på Lilla Tavastgatan!

Men nu knackar vardagen på igen, kanske jag borde försöka klara av lite flera deadlines denna vecka!

Denna dagen ett liv.

Sitter i Arkens bibliotek i väntan på tre-kaffet. Det är tråkigt att vänta, jag känner mig som Kalle som har fått diagnosen ADHD och nu skall integreras i vanlig skola. Min uppgift är att svara på frågan hur man skall lägga upp undervisningen för Kalle, och vilka speciella arbetsmetoder det finns för elever som han, som har både ADHD och tilläggsdiagnosen dyslexi.
Men jag vill dricka kaffe nu!
Ganska så effektiv har jag ändå varit, jag har läst hela mitt kandi-material och dessutom bläddrat lite i tjocka böcker som behandlar tvåspråkighet. Och så pedagogiken då förstås. Det finns ingen ända på min effektivitet idag verkar det som. (Obs! Skall läsas som mycket självironiskt)
Nu är det fyrtio minuter kvar till det utlovade tre-kaffet. Kanske, kanske man borde göra något vettigt ännu för att med gott samvete sedan kunna dricka av Arkens vidriga kaffe.
Glömde jag att säga att det på min fina vita tröja nu finns två gula fläckar?
Denna dagen ett liv.

Flyttdag

Idag är det flyttdag här på Tavastgatan. En stor Tavastgata skall bytas mot en lite mindre sådan, men lägenheten blir desto större. Livets stora fågor just nu är hur jag skall lyckas få nerpackat alla små skitsaker som ligger utspridda i hela lägenheten, men som naturligtvis inte kan slängas, hur jag skall komma ihåg att gå ett kvarter längre bort när jag skall hem och hur i hela vida världen jag någonsin skall få ordning på de saker som jag bara har pressat ner i stora svarta sopsäckar. Sen undrar jag också om munkarna räcker till åt de som har lovat att hjälpa mig att flytta, men det är ett lite mindre problem just nu.