Känner mig som elva år igen.
Det är lördag eftermiddag och jag sitter vid mitt skrivbord. Bredvid mig på bordet en CD-spelare och radion står på. Jag kunde spendera hela eftermiddagar med att vänta på att favoritlåtarna skulle spelas. Under tiden satt jag och skrev en massa konstiga saker i alla små häften jag hade i skrivbordslådan. Låttexter och olika verser som skulle klottras ner överallt. Kanske svarade jag på något brev ibland, eller gjorde egna så kallade slam och fb:n. Eller så satt jag och hittade på olika historier där huvudpersonerna hade töntiga amerikanska namn, naturligtvis inspirerat av Tvillingarna, Kitty och Sunset Beach.
Skillnaden den här lördagen är att jag istället har en hel Utvandrarna att läsa och skriva uppgifter till. Känns så konstigt moget med tanke på att jag inte känner mig äldre än elva år.
lördag 24 september 2011
onsdag 7 september 2011
Hur saker ändras, bara över en sommar.
Det är konstigt ibland, hur livet är.
När jag åkte från Åbo i slutet av maj så åkte jag hem för att fira mommos födelsedag.
Och när jag sen åker tillbaka till Åbo, tre månader senare, då finns hon inte längre.
Här är en text som jag skrev en kväll och som jag sedan läste upp på begravningen
Min mommo och jag
Min mommo kunde stundtals vara en rätt så sträng sådan. Det fanns aldrig godis hemma hos henne! Blått xylitoltuggummi i översta lådan till vänster, på sin höjd några halstabletter som vi barnbarn åt som vore det godis.
Min mommo hade också många regler, en av dem var att man aldrig fick klättra högre upp på trappstegen än vad man hade ålder för. Fyraåringen satt alltså stadigt på sitt fjärde trappsteg ända tills han fyllde fem och således fick klättra ett steg högre. Lite fördel av att vara äldst i kusinskaran hade man nog.
Min mommo bakade världens godaste bullar. Men till mitt förtret hann alltid de yngre nappa åt sig de största bullorna. Och varje gång tittade mommo på mig och sa att Lina, nu finns det ju en ny bulle som är den största. Det var hennes livsfilosofi och jag tyckte att det var en jobbig sådan.
Min mommo lärde oss allt möjligt. Hos henne har vi lärt oss att gå, att springa och att skrinna på den lilla plätten av is i skogen bredvid. Jag har lärt mig hur man räknar växelpengar uppåt efter att ha varit kassör vid kaffeförsäljningen på en hundutställning. Jag har lärt mig att vid mommos måste man plocka många ämbar rödvinbär för att kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar till skivan man helst av allt ville köpa. Vid mommos har jag lärt mig att spela piano, eftersom jag tog pianolektioner men vi inte hade något piano hemma. Vid mommos fanns det utrymme och möjligheter att lära sig allt man någonsin behöver kunna.
Min mommo och jag hade åtminstone två gemensamma stora passioner i livet; det där brända lagret ovanpå makaronilådan som smakar så otroligt gott, och så jumppan. Jag minns när jag kväll efter kväll klättrade ner längs med väggarna för att lära mig gå ner i brygga. Mommo berättade och mindes hur sjuk i ryggen hon var efter att ha klarat av det samma. Jag kunde inte tro att det var sant, att min gamla gamla mommo en gång hade kunnat göra så. Jag visste ju inte ens att den rörelsen var uppfunnen på den tiden, när hon med kjol och yllestrumpor plumsade de fem kilometerna genom snön till skolan, eller hur det nu riktigt var. Jag minns också en JKG-fest när mommo vann ett pris. Aktiv medlem, eller liknande, löd utnämningen. Ingen var stoltare än jag. Jag påpekade förstås åt alla, att hon, det där är min mommo. Sanningen var att ingen var stoltare än jag, men ingen annan brydde sig heller nämnvärt om priset som just hade blivit utdelat. För mig var det ändå ett tecken på att min mommo nog var lite häftig.
Min mommo är en viss doft på lakanen som bara fanns i hennes skåp. Min mommo är långa berättelser på kvällarna om hur det var när mamma var liten. Min mommo är sången om månen som vandrar sin tysta ban. Min mommo är skrattet som kan få vilken ilsken tonåring som helst att till sist ge upp och skratta med. Min mommo är potatisjord under naglarna. Min mommo var egentligen allt man kan vara.
Min mommo följde mig till skolan mina allra första dagar och hon följer mina steg vart de än bär. För här finns hon, och här.
När jag åkte från Åbo i slutet av maj så åkte jag hem för att fira mommos födelsedag.
Och när jag sen åker tillbaka till Åbo, tre månader senare, då finns hon inte längre.
Här är en text som jag skrev en kväll och som jag sedan läste upp på begravningen
Min mommo och jag
Min mommo kunde stundtals vara en rätt så sträng sådan. Det fanns aldrig godis hemma hos henne! Blått xylitoltuggummi i översta lådan till vänster, på sin höjd några halstabletter som vi barnbarn åt som vore det godis.
Min mommo hade också många regler, en av dem var att man aldrig fick klättra högre upp på trappstegen än vad man hade ålder för. Fyraåringen satt alltså stadigt på sitt fjärde trappsteg ända tills han fyllde fem och således fick klättra ett steg högre. Lite fördel av att vara äldst i kusinskaran hade man nog.
Min mommo bakade världens godaste bullar. Men till mitt förtret hann alltid de yngre nappa åt sig de största bullorna. Och varje gång tittade mommo på mig och sa att Lina, nu finns det ju en ny bulle som är den största. Det var hennes livsfilosofi och jag tyckte att det var en jobbig sådan.
Min mommo lärde oss allt möjligt. Hos henne har vi lärt oss att gå, att springa och att skrinna på den lilla plätten av is i skogen bredvid. Jag har lärt mig hur man räknar växelpengar uppåt efter att ha varit kassör vid kaffeförsäljningen på en hundutställning. Jag har lärt mig att vid mommos måste man plocka många ämbar rödvinbär för att kunna tjäna ihop tillräckligt med pengar till skivan man helst av allt ville köpa. Vid mommos har jag lärt mig att spela piano, eftersom jag tog pianolektioner men vi inte hade något piano hemma. Vid mommos fanns det utrymme och möjligheter att lära sig allt man någonsin behöver kunna.
Min mommo och jag hade åtminstone två gemensamma stora passioner i livet; det där brända lagret ovanpå makaronilådan som smakar så otroligt gott, och så jumppan. Jag minns när jag kväll efter kväll klättrade ner längs med väggarna för att lära mig gå ner i brygga. Mommo berättade och mindes hur sjuk i ryggen hon var efter att ha klarat av det samma. Jag kunde inte tro att det var sant, att min gamla gamla mommo en gång hade kunnat göra så. Jag visste ju inte ens att den rörelsen var uppfunnen på den tiden, när hon med kjol och yllestrumpor plumsade de fem kilometerna genom snön till skolan, eller hur det nu riktigt var. Jag minns också en JKG-fest när mommo vann ett pris. Aktiv medlem, eller liknande, löd utnämningen. Ingen var stoltare än jag. Jag påpekade förstås åt alla, att hon, det där är min mommo. Sanningen var att ingen var stoltare än jag, men ingen annan brydde sig heller nämnvärt om priset som just hade blivit utdelat. För mig var det ändå ett tecken på att min mommo nog var lite häftig.
Min mommo är en viss doft på lakanen som bara fanns i hennes skåp. Min mommo är långa berättelser på kvällarna om hur det var när mamma var liten. Min mommo är sången om månen som vandrar sin tysta ban. Min mommo är skrattet som kan få vilken ilsken tonåring som helst att till sist ge upp och skratta med. Min mommo är potatisjord under naglarna. Min mommo var egentligen allt man kan vara.
Min mommo följde mig till skolan mina allra första dagar och hon följer mina steg vart de än bär. För här finns hon, och här.
I'm back!
Sommarlov i alla ära, men nu är det väl ändå hög tid att ta i bruk bloggen igen.
Men var börjar man riktigt?
Medan jag funderar på det kan ni få se hur ens egobilder förändras under en sommar i kök.
Man fotar inte längre sitt eget fejs, istället knäpper man tusentals foton på sina bakverk för att sedan välja ut det mest representativa.
Låt mig presentera mitt nya jag, kanelbullar:
Men var börjar man riktigt?
Medan jag funderar på det kan ni få se hur ens egobilder förändras under en sommar i kök.
Man fotar inte längre sitt eget fejs, istället knäpper man tusentals foton på sina bakverk för att sedan välja ut det mest representativa.
Låt mig presentera mitt nya jag, kanelbullar:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)