Kräftan har återvänt

Så var lovet slut och jag är tillbaka i Åbo.
Ganska så skönt det också.

Jag ber att få återkomma för just nu är jag så trött och behöver få vila upp mig inför morgondagens tent i danska. Jag somnar dessutom med förhoppningen om att jag kan vakna imorgon med solbränd hud som inte är röd, irriterad och uppsvälld utan med en mer normal brun nyans.
Men alltså, bara en liten ödmjuk önskan..

Påsklov i sikte

I Arkens datasal kan man lätt spendera tiden fram till 3-kaffet.
Sedan måste man snabbt cykla hem för att tvätta, städa, packa, skriva de sista artiklarna till Blade, bjuda vänner på te och sådant annat livsviktigt.
Efter att man har gjort allt det kan man med gott samvete ta lite påsklov.
Jag åker hemhem imorgon och stannar ända till måndagen.
Jag saknar redan lite.

Lina testar

Höll löpträning och ett ordentligt styrkepass åt gymnasterna idag, efter det cyklade jag snabbt ner för backen för att testa afrodisiak med bladet.
Nu är jag hemkommen och helt svag i knäna. Men om det är första eller andra aktiviteten som har bidragit till det vet jag dock inte.

FSGM

Idag bär det av till Kristinestad på tävlingar, med några av de bästa trupperna som finns.
Jag skall ungefär agera reseledare och jag är riktigt nervös redan. Tänk om nån sjuåring lämnar kvar på en parkering i Björneborg eller liknande.
Mest av allt hoppas jag att ingen blir åksjuk, det är det värsta som finns. Eller nej, mest av allt hoppas jag att ingen glömmer dräkten hemma, det är ännu värre.

Såå..önska oss lycka till, vi åker dit för att försvara titeln finlandssvenska mästare!

Skapandet av ett hemmakontor

Sitter här hemma och organiserar mitt liv lite.
Delar in det i mappar, slänger, sparar, skickar meddelanden, uppdaterar.
Glömmer helt bort tiden och verkligheten.
Sen stannar jag upp mellan varven och funderar på om jag någonsin kommer att bli den organiserade människa som jag drömmer om att bli. Den som har en skild mapp för varje skeende i livet, den vars hem lyder under regeln var sak har sin plats. Och inte som nu där betalda och obetalda räkningar, recept, resultat, grammatikböcker, matchprogram, snapsvisor och tidningsurklipp samsas om samma plats i högen på skrivbordet.

Sedan fnyser jag en gång och återvänder jag till att slänga, spara, uppdatera och organisera.
Ibland tror jag verkligen på mig själv.

Uppladdning

Är säkert sist med att upptäcka den här videon med finlandssvenska artister för tolerans och öppenhet. Men här är den för er som inte heller har hört. Sedan får man bestämma själv om man tycker att det bara är nationalistiskt trams eller om det är lite feelis med så många duktiga finlandssvenska sångare på ett och samma ställe.



Imorgon är det tävlingar igen, jag är så laddad! Hoppas samma sak gäller gymnasterna också.

När molnen bryts i leenden

Jag testade vidare med en varm dusch, lugn musik, favoritteet just nu: Sörgården, en svensk film regisserad av Helena Bergström och lite sånt.
Men inget hjälper lika bra mot surhet som en fin människa som ringer för att höra hur dagen har varit. Nu är den bra, tack.

Går omkring hemma och morrar

Blev sur och arg och bitter för någon timme sedan. Sådär så att jag gick omkring och morrade, fällde några tårar och slog kylskåpet så hårt jag kunde för att det surrade för högt. Lyckades ändå tänka rationellt och kom fram till att om jag vilar och lagar middag så går det kanske om efteråt.
Men nu har jag alltså gjort allt det och är fortfarande sur och arg. Vet inte riktigt vad jag skall hitta på för att försöka lätta upp stämningen. Har nämligen en hel massa saker att ta itu med och kan därför inte slösa energi på sådan här idioti.

Måndagströtthet

Så skönt att också den här dagen börjar lida mot sitt slut. Den började riktigt riktigt tidigt, innan tuppen ens hade hunnit gala, i ett hus far far away i Kustö. Steg upp för att väcka kusiner två, plocka fram morgonmål och förhöra på prov.
Sen eftermiddag möttes jag av åtta stycken 7-8 åringar som var mer yra än vanligt. Varje gång jag bad dem stå stilla och ta en plats åt sig på golvet så tog det åtminstone 2 minuter innan de alla verkligen stod tysta och lyssnade på. Varje gång!
Och efter det var jag ännu vikarie för 4-6 årsgruppen. De var kanske, om möjligt, ännu svårare att få att stå still. Och det är väl just så det skall vara. Jag saknar nog mina fyraåringar lite lite ibland.

Och känslan i maggropen som sade mig att det var något som var fel, visade sig inte vara sann. Åtminstone tillsvidare. För att summera alltså, allt är bra även om jag är mycket mycket trött.

What have i done to fall so hard for you?

you are my everything,
my head, my heart, my mind, my wing
i couldn't give all again
i'm never sure of anything with you.

the jokes, the laughs, the teardrops too,
the games, the fun, the travels too
yes i'll go through it all with you
all good things now come from you.

i hope you feel the way i do
i hope you give yourself up too
i'm damned to feel the way i do.
what have i done to fall so hard for you?

i give my everything
my head, my heart, my mind, my wing
the past the present tomorrow too
i'll spend my final day with you.

i hope you feel the way i do
i hope youu give yourself up too
i'm damned to feel the way i do.
what have i done to fall so hard for you?

Silver åt Tindra igår på TUL:s regionsmästerskap! Det blir bara bättre och bättre!
Nästa helg är det Svoli:s regionsmästerskap här i Åbo, då gäller det verkligen att försvara andraplatsen. Spännande spännande.

En lapp säger mer än tusen ord

Började städa igenom lite gamla papper och i en låda hittade jag två små, handskrivna lappar. Insåg efter en liten stund att de härstammar från den tiden då jag och ex-sambo E spände upp en brevlina som löpte mellan våra fönster. På utsidan av huset alltså.
Vad jag minns så var den sen sist och slutligen inte i så aktiv användning. Av någon konstig anledning tog det alltid längre att först skriva en lapp, sedan lägga fast den i klädnypan utanför fönstret och skicka iväg den till det andra fönstret, än att bara ropa sitt ärende. För att inte tala om hur länge det tog innan man sedan fick svar.

Har ingen aning om hur dessa lappar har lyckats överleva i min låda, men en sak är säker, alla borde ha en brevlina. Man får reda på om den andra har sjukt någonstans (armen) när den skall äta bacon (kl.17) vilka TV-serier som skall tittas på (Ally McBeal) och vad som borde göras (studera).